Godmorgon sketongar! ♥

Ja, så var den då här. Avresedagen. Tur att jag haft så mycket att göra så att jag inte hunnit känna efter eller ens riktigt förstå att valparna nu flyttar. Vad fort det gick? Eller? Å ena sidan så kändes det som igår när Humla raketfödde ut sju pigga underverk, å andra sidan känns det som att vi tillbringat ett helt liv tillsammans med dem. Ja de har ju faktiskt tillbringat hela deras liv tillsammans med oss…men ni förstår kanske hur jag menar? Man kommer in i rutiner, lever litegrann som i ett vacuum där allting kretsar kring bebisarna. De andra hundarna och hundträningen som tidigare varit i fokus får stå helt tillbaka liksom andra vardagsbestyr som att renovera köket och raka benen 😉

 Baileys och Humla väntar in de första besökarna. De kan rutinen nu, efter alla helger med valpbesök 😉

På samma sätt som det varit jobbigt att planera in alla och avsätta så mycket tid för varje valpköpare, så har besöken iallafall för Humlas del varit ett väldigt välkommet avbrott i mammavardagen, där hon kan få lite klappar och uppmärksamhet och cred för att ha fött upp så fina bebisar ♥

Guldlock har å andra sidan upplevt de värsta veckorna i sitt liv. Eller vänta lite, de värsta veckorna (NEJ månaderna!) i hans liv var ju när vi skaffade Humla 😉 Men okej, de näst värsta veckorna i hans liv har  han upplevt nu. Ingen som bryr sig om honom, han får ingen lunch eller middag (ofattbart!), han får inte sno valparnas leksaker eller ben, och även om han tycker om att leka med dem till en viss utsträckning, så är han alldeles för betydelsefull för att ha sju rabiata pirayor hängandes i pungen…

Vi körde faktiskt jultema på fikat – glögg, pepparkakor, clementiner och Aladdinask! 😀 Det blir ju lite ”snabbfika” en sådan här dag, där vi hade bokat in valpköparna med entimmes-intervaller. Tidsspannet var medvetet från min sida, jag ville helt enkelt inte ha för mycket tid över för varje valp, utan med ett tight körschema kunde man hålla de ledsna tankarna stången och faktiskt vara glad och ”redig” hela dagen.

Senaste veckan har varit ljuvlig med valparna, som visar upp och utvecklar sin unika personlighet för varje dag som går! Herrejisses vilken mental och fysisk utvecklingstakt! Jag kan verkligen förstå uppfödare som hållit på i herransmassa år och som fått uppleva det här gång på gång – det måste vara omöjligt att tröttna? ♥

Visst har tankarna funnits där många gånger – ”Åh bara en vecka till hade varit skoj att behålla dem” – men samtidigt är åtta veckor en magisk tidsgräns. Humla är klar med sin mammaroll och har de senaste dagarna uteslutit varit en passionerad lektant, med Baileys som mer eller mindre engagerad sidekick. Och valparna visar nu ett socialt behov som vi inte kan fylla, när de vistas i flock. Det är dags att ta nästa steg i livet, och de är mer än redo för detta!

Att man ändå känner sig lite ledsen och deppig över flyttandet handlar är mer på ett rent emotionellt plan – vi har vistats så nära dem i åtta veckors tid, och ja, hela den här karusellen med parning, planering, dräktighet och hela faderullan har ju faktiskt pågått i två års tid. Så det blir ett avslut på mer än ett sätt. Och samtidigt en början! För nu går livet vidare för både valparna och för oss ♥ Dags att ta tag i hundträningen igen – Humla som varit en helt fantastisk mamma, blir belönad med flera kursstarter i vinter och vår! Både fortsättningskurs i K9Nosework, Agility steg 1 och tävlingslydnadshelg i Uppsala för Niina och Kent Svartberg står på hennes schema! 😀

Är det du som är vår nya matte?

De stor hundarna tycker att söndagen var jätteskojig – de fick nämligen massa fina presenter, inslagna förstås, som de fick öppna och förstöra! 😀 De är verkligen som två valpar de där två nu, det känns som att de leker dygnet runt för att liksom ta igen en förlorad sensommar och höst? Jag är inte särskilt förtjust över deras favoritlek för tillfället – nämligen den som heter ”Humla-ligger-uppochnedpå-i-biabädden-medan-Baileys-drar-henne-i-kinden-runt,runt-i-rummet”. Denna lek har praktiserats frekvent de senaste två veckorna och har resulterat i helt barskrapade kinder på Humla. Baileys sylvassa emaljskador i käften gör ju inte saken bättre. Jag förstår inte att det inte gör ont på henne? Jag kan inte lägga någon större skuld på Baileys i det här fallet, för det är faktiskt ex-mamman som ständigt inviterar till denna lek! Suck, så självdestruktiv…förlossningsdepression? 😛

Varje valpekipage blev högtidligt fotograferade på trappen med två åpna fönstertittare som kakaduatutande publik… 😉

Jag tror valparna blev lite paffa av att deras styrka hela tiden blev decimerad…de var nämligen ovanligt lugna och fogliga hela dagen? Tagna av stundens allvar, månntro? 🙂

Alla var uppdressade i nya halsband från Valpens Första Halsband, och nya färger fick de också! Trustor blev jättefin och jättesömnig i sitt cerise halsband ♥

Superfina systrarna passar på att kvalitetsumgås minutrarna innan Lilos familj anländer…

”Du och jag, Alfred”

”Du kommer att sakna mig, eller hur? Jättemycket. Jag vet. Jag vet. Du behöver inte säga nånting, Lilo, jag förstår att det här är känslomässigt för dig.”

”Känner du hur kärleken liksom strömmar mellan oss? Magiskt!”

”Jaha, där försvann hon. Trist. Jaja, dags att gå vidare!”

”Gud så skönt att ÄNTLIGEN kunna sträcka ut sig i sin FULLA längd efter att ha levt som packade sillar i åtta veckor!”

”Inte visste jag att jag var tre meter lång? Där ser man!”

På kvällen blev det tyst och tomt i hagen! Mest för att Lego och Gaffa var ute med oss i ”stora huset” 🙂 Det är betydligt lugnare att ha två valpar som leker med mamma än sju stycken…Mikael hintade om att vi kunde behålla båda två, eftersom det var så himla enkelt och praktiskt 😀 Men om man tittar på Egoboys blick i slutet av filmen, inser man att någon längtar intensivt efter lugn och ro och framförallt monopol på all uppmärksamhet! 😛

De små blev även mäkta förvånade när kvällsmaten blev serverad i varsin skål?! Lyxigt värre! Ikväll blir det valpleverans i samband med Uppfödarutbildningen i Göteborg. Sedan är det definitivt tomt i lilla hagen…