Helgen har spenderats vid kusten i mina föräldrars hus – trots regn och rusk så hade vi det jättemysigt, både tvåbenta och fyrbenta. I går på förmiddagen åkte jag och Baileys på spårkurs i hällande ösregn och svinkyla. Snälla kursledaren Kennet bjöd på glögg och jag hade köpt pepparkakor, men denna lyx räckte inte riktigt till för att värma upp mina djupfrysta lemmar och få snoret att sluta rinna ur nosen 😉 Nej, att vara ute fyra timmar i detta oväder kändes tyvärr väldigt eländigt. Baileys gick det ingen nöd på, han satt och var nöjd och varm i sin overall i bilen.

Baileys hade inte spårat på nära två veckor, och fick gå ett blixtspår med två vinklar. Vinklarna tog han fantastiskt snyggt (tjohoo!! :-D) men sedan hände det något och på något sätt missade vi slutapporten? Det var jättelängesedan han missade någon apport i spåret, så jag blev lite förvånad. Och så var det ju det här med att han gärna slår på upptagssträckan…

Kennet tyckte att jag skulle varva med att lägga korta raka spår till honom med endast en slutbelöning (i dosa, så att han inte kan vinda in den) samt korta raka spår med tätt med korv/köttbullar i. Dvs strunta i vinklar och apporter ett tag och verkligen kampanja in nosen i spårkärnan och att man inte behöver slå över spåret. Jag har även tänkt på det här med hårda spår som Petra och Skurk skrev i en kommentar till mitt tidigare spårinlägg!

Åsnan var självklart med på denna weekendutflykt!

Jag kanske borde ändra inriktning på bloggen, istället för att skriva om hundträning och livet med två underbara staffar så kanske jag skall gå in helhjärtat för att bara skriva om hur fruktansvärt dåligt och deprimerande väder vi haft i det här jävla landet en hel sommar och en hel höst?! Det känns nämligen som om de senaste 50 inläggen handlar om att vädret har varit skitkasst och hur deprimerad jag är över detta 😉
Nej, nu vänder vi blad och återgår till hundträning!

– Eftersom det varit sånt himla dåligt väder den senaste veckan har jag bara hunnit med ett litet lydnadspass utomhus i Helsingborg, samt lite små korta pass inomhus på det halkiga välslipade parkettgolvet.

– Eftersom det var skitdåligt väder hela helgen, så har det blivit mest inomhusträning för hundarna. Jag och Mikael hade sett fram emot vår lediga helg tillsammans, att vi skulle promenera vid havet och fota hundarna i fina höstfärger ochsåvidare. Nu blev det istället inomhushäng framför brasan och en hel del plugg, vilket ju var välbehövligt iochförsig.

Baileys har fått träna på tvåans fjärr med uppsitt på långa avstånd med externbelöning. Detta går framåt, men jag märker hur störningskänsligt detta moment faktiskt är – vilket förvånar mig lite. Baileys anser jag ju annars vara klippan själv. På torsdag är det dags för Mona-träning igen och då skall jag se hur vi skall bygga upp störningsträningen på bästa vis.

Treans fjärr går framåt i sniiiigelfart. Jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt att få till snygga stå från ligg? Ja, det är ju inte svårt för hunden utan för hur matte skall visa sitt handtecken. Suck. Jag känner ändå att vi är på rätt väg, med externbelöning även här. Och ligg från stå är skitsnyggt, kan jag ju trösta mig med 🙂 Men tävlingsklart moment? Mohahahaha. Om femtio år känns det som nu.

Vi har även tränat hantering av föremål med metallapporten, det är lite svårt med snygga ingångar hälsar Baileys. Han vill gärna ta ett litet diskret omtag precis när han svänger in bakdelen.
Vi har också kört en del ordförståelse för ligg, sitt, stå under marsch. Hittills har han inte gjort fel en enda gång men återigen – med mer störning tror jag att man kan få honom att gissa mer.

Baileys visar Åsnan för pappa

Humla, min prinsessa, som skänkt mig så mycket sorger och bedrövelser den senaste tiden (Det är bara en fas, det är bara en fas, det är bara en fas…rabblar jag tyst för mig själv, som ett mantra…) har gjort två kanonlydnadspass i helgen! Äntligen får man vara lite glad och känna någon annan känsla än ilska, vanmakt och frustration.

Nyckeln till att få bort hennes frustration, och få energin och viljan i rätt balans, är inte att vänta ut henne som jag provat under ganska lång tid utan effekt. Ja, varför i hela friden har jag provat detta under hela sommaren och hösten, när det bevisligen inte funkat alls? Är man dum så är man. Nyckeln är istället väldigt täta belöningar och klick och belöna betydligt tidigare så att hon inte hinner börja snurra/hoppa/pipa/få överslagshandlingar.

När jag tänker på Humla så ser jag en hund med galet mycket kapacitet. Hon har otroligt många häftiga egenskaper som gör att hon nog kommer bli en riktigt fräsig tävlingshund. Hon är otroligt snabb, reaktiv, energisk och har enorm arbetslust. Men om Baileys är en ganska stabil Volvo XC90, så är Humla snarare åt labila Ferrari-hållet. Man måsta lära sig köra henne, hitta rätt teknik för att växla, svänga, gasa, bromsa.

Just nu håller vi på med apportering – och introducerade metallapporten igår. På bara fem minuter hade hon en superfin hantering av denna, enligt henne ganska äckliga metallapport. Min flicka! Vi tränar också ordförståelse och skiften tex sitt från ligg som hon har lite svårt för. Hon har betydligt bättre ordförståelse än vad jag trodde.

I fria följet kör vi med täta belöningar vid sidan så att vi får mer flyt och kontinuitet i själva gåendet, istället för att hålla på att krångla med position från utgångsställning som fortfarande inte är helt 100. Hon vill inte gärna använda arslet, utan hoppar in med rumpan i vänstervändningar på stället tex. Hmm…undrar om det trots allt inte får bli klossträning för hennes del ändå?

I spåret är hon kanonfin och spårar med mycket större lugn och metodik än hennes obromsade pansarvagn till storebror. Ditte Andersson skall komma och hålla en tävlingslydnadshelg här i krokarna i januari, och det hade varit toppen att få gå med Humla. Tyvärr är ju alla kurser och clinics man vill gå, väldigt dyra – särskilt för mig som student. Så jag får räkna lite på det. Humla kommer ju tyvärr i andrahand när det gäller träningstid – eftersom jag är hemma så få dagar i veckan måste de kurser jag kan gå, tillägnas Baileys, som trots allt spelar förstafiolen. Att låta en bra hund mogna ut i sin egen takt, och inte forcera fram färdigheter som den inte är klar för, tror jag iochförsig är ett ganska bra recept för en lång tävlingskarriär framöver.

Inte utan min åsna…