bild-142

Igår var det dags för Sikta mot stjärnorna för andra gången (egentligen tredje). Jag kom sent då jag körde fel, och missade gruppmomenten. Men med tanke på hur fel jag körde förra gången och missade ett helt kurstillfälle, så får man väl ändå säga att det var en klar förbättring 😉
Jag hade med mig bur idag och hoppades på att vovvarna skulle vara nöjda med detta. Det kan du glömma kärring! sa båda två, laddade med kvicksilver och röstresurser. Båda tjöt som två lastbilssirener, och gjorde därmed sitt bästa för att överrösta den galet högljudda agilitygruppen som tränade bana och kontaktfält med buller och bång och rallygruppen med världens brötigaste hejaklack, som tränade på båda sidor om vår hall. Värdelöst! Nej, jag gillar verkligen inte Halmstad Hundarena. Så förbannat lyhört, med lösa draperier som hundarna bara kan springa rätt igenom, och inget utrymme för transport mellan hallarna så att man måste störa alla andra när man skall ta sig till ”sin” hall. Det här är den enda hall som jag märkt att Baileys blivit utstörd av.

När han är överladdad och spänd över miljön, behöver man värma upp länge för att han skall få ro i skallen. Man behöver både göra fartövningar för att få springa ur sig lite energi i benen, och koncentrationsövningar för att lugna ner hjärnkontoret. Halmstad Hundarena erbjuder naturligtvis värdelösa uppvärmningsmöjligheter, det är omöjligt att förbereda sin hund utan att störa den som är inne på banan.
Det mesta kändes skit, Humla vrålade som en galen Helsingborgspundare kvart i tre på akuten en fredagnatt, och Baileys ville bara springa till rutan, apportera in alla lösa föremål inom tio mils radie samt högljutt tycka synd om sig själv när han inte fick sno leksaker ur andras träningsväskor.

bild-141

Vi förberedde oss inför en ganska lång kedja, som vi ljudligt tutade oss igenom. Jag hade fokus på att belöna transporterna mellan momentet samt stadgan inför fartmomenten – detta tyckte jag att vi lyckades bra med denna gång. Någonting måste man ju vara nöjd med, för resten var ärligt talat inte mycket att hänga i granen trots goda föresatser… 🙂

Ingång på planbelönade med leksak efter några steg fritt följ. Hyfsad ingång men redan då började han bli störd av allt liv runtomkring.
Fritt följhöll ihop bra, lite ljud vid stegförflyttningar. Bra sakta marsch och språng marsch. Höll överlag bra position förutom någon halt.
InkallningOtroligt störd av hallarna på båda sidor. Dåligt kvarsittande då han tittade åt både höger och vänster efter oljuden. Kom inte på mitt Hit-kommando, vilket aldrig någonsin hänt tidigare. Han har kommit på vartenda Hit sedan han var valp…! Han satt kvar som en staty och bara tittade. På andra kommandot kom han, bra fart men taskig ingång. Otroligt störd av omgivande miljö.
Metallapportåterigen blev högljudd agility och en glad rallygrupp dolda bakom draperier för mycket för honom. Bra fart ut men grep metallen i ena änden, stannade efter halva sträckan, tappade apporten och tittade sig omkring(!). Jag ropade apport igen och då grep han glatt igen och kom in med den. Metallapporten som är ett sådant fint moment annars…snyft.
HoppapportBra stadga, bra fart ut, bra gripande och bra fart in – ett dk fick honom att snällt ta hindret. Dålig ingång där han satte sig för långt ifrån mig, men rak i sittet. Bra hantering. Vi som övat så mycket på sneda återhopp med apporten, han har känts oerhört säker i detta moment – men i lång kedja med mycket störning fungerar det uppenbarligen inte. Snyft igen.
VittringIngen tävlingsmässig sådan, utan bara leta godis mellan pinnar utan att gripa. Fungerade jättefint och jag kallade tillbaka i tid, så att han inte började fundera på att adoptera alla pinnar när godiset väl var slut.
RutanMed en ljudnivå på typ 180dB i agilityhallen bredvid och otroligt utstörd hund som hypnotiskt stirrade in i draperiet är det otroligt hur fint han faktiskt löste uppgiften. Lite halvtaskig fart ut, men sprang ändå på mitt kommando och blev glad för leksaken som låg på linjen. 
Fjärrtävlingsmässig tvåans fjärr. Skitsnygg! 😀 Hur sjutton orkade han göra detta så snyggt utan att flytta en tass och med superfokus, i slutet av en värdelös kedja? Nog för att vi har övat mycket på detta tidigare men vi har å andra sidan övat mycket på hoppapport, metallapport, inkallning och allt annat också…

Funderar mycket på vad vi skall ha för uppvärmningsrutin som passar oss, när det blir mycket störningar och förväntan, energinivå och mental laddning trappas upp för oss båda. Återkommer i frågan. Kom gärna med tips! Det går hursomhelst inte att ha så här mycket ljud i en tävlingsmässig kedja. Han måste vara i rätt balans från början – för när han väl börjat tuta, kan han hålla på hur länge som helst. Han är som en CD-skiva med blockflöjtsövningar som hängt sig 😉

bild-140

Humla var som ett litet ånglok denna kväll. Galet laddad och redo att prestera! Hon pep ur sig överskottsenergin som en liten pysventil och började tillochmed spontant gå fot bredvid Nettan, en av träningsdeltagarna, när jag höll på att fumla med träningsväskan. Vad gör man inte för godis och uppmärksamhet, liksom? Mona skulle få titta på Humlas sneda rumpa i det fria följet och jag fick många bra tips. Grundkonceptet är att jag måste sänka förväntan och energinivån i momentet. Så det blev mycket passivitet och uthållighet i utgångsställning samt belöning i stående med rak hund.

I slutet av en lång kväll, där träningen blev så ofantligt mycket bättre för oss alla i gruppen när de två omgivande hallarna utrymdes på folk och släcktes ned, gjorde Baileys min dag när Mona skulle hjälpa oss med inkallning med ställande. Trots att alla var trötta så gör Baileys säkert trettio inkallningar på raken med samma fina energi och tempo hela tiden. Vi varvade raka inkallningar med ställanden – och han blev lika glad och förvånad varje gång Mona kastade pipisen bakom honom på mitt Stå!. Väldigt gulligt och väldigt blont. Jag håller dock med Mona – det är guld värt att ha en hund som tänker lika mycket framåt hela tiden och inte slår av på takten i inkallningen för att den förväntar sig ett stopp. Å andra sidan förväntade Baileys aldrig sig ett stopp denna kväll…:-P Till nästa gång skall jag öva att ställa honom på halva sträckan och sedan ropa Varsågod, för att banka in konceptet med externbelöning – som enligt honom tydligen inte är alls samma sak när det gäller detta moment(?)

För att avsluta positivt är jag otroligt glad över att ha två så stabila och stadiga hundar, även i pressande miljöer. De är trygga med alla andra hundar, trots att de inte träffat dem förut, och är inte alls reaktiva. Deras enda förväntan de har, är på själva träningen. Dom är så otroligt glada och förväntansfulla och ÄLSKAR lydnad! Kan verkligen inte vara missnöjd med deras inställning!
Det känns ju dock väldigt pinsamt och irriterande när det blir sådana här träningstillfällen – när stress och störningar gör två högenergiska hundar till två fartygstutor med otrolig röstkapacitet. Jag reder inte riktigt ut det. Korrigeringar fungerar absolut inte. Bur fungerar defintitivt inte. Antagligen lindrar det att låta en sitta i bilen medan den andra kör, så att de ej påverkar och förstärker varandra. Och att det måste finnas tid och utrymme för ordentliga uppvärmningsrutiner. Undrar varför det inte står någonstans i böckerna om vad man gör när det låter som om man kommer med en felstämd blockflöjtsorkester från särskolan till träningen? 😉

bild-143