Jag befinner mig fortfarande i ett slags vakuum efter den stora tentan i fredags. Nu är jag ledig en vecka innan T8 drar igång med full kraft – tittade på schemat för introduktionsveckan lite snabbt och höll på att storkna.
Här i Västsverige har kylan lamslagit oss och även lamslagit mitt humör. Jag vill ju ha vår? Jag vill plantera penseér, ta soliga löpturer, bläddra i trädgårdskataloger, gå riktiga rejäla långpromenader på 2-3 timmar och ha kameran med mig…jaja, den tiden kommer väl. För just nu är det huttrande hundar, stelfrusna händer och fötter, snor som fryser till is under näsan och köldkramp i varenda tass i parti och minut.

150909_10151217559396987_1616064126_n

Humla är utlånad til Ida ett par dagar. Jag och Baileys åkte dit och fikade igår, och passade på att sno med oss Humla för lite spårande. Hos Ida är den stora sängen med tyllhimmel och massa härliga kuddar den bästa vovveplatsen – och så får man låna gosedjur när man är där och hälsar på. Baileys gillar! 

Tyvärr tillåter inte den sargade ekonomin några utsvävningar för tillfället (och nej, jag klagar egentligen inte – jag som har en fantastisk sambo som står för de största hundutgifterna som dagis, och låter mig lyxa till vardagen med mitt allra största intresse: hundträning :-)), men jag kan ändå rekommendera de hundskor som Carin på kennel British Steel syr. De är grymt populära, varma och sitter bra tillskillnad från många andra skor. Här är en länk till hennes facebook-grupp. Ett set om 4 skor kostar 350:- och är sydda i cordura med tjockt fleecefoder i valfri färg.

bild-109Men just nu får vi klara oss utan skor och försöka mota bort köldkrampen med att röra oss fort och inte stanna någonstans. Baileys har ett tjockt vintertäcke från Back on Track – i detta täcke får han aldrig köldkramp. Humla däremot har ”bara” sitt Hurtta Ultimate-täcke och har mycket ont av köldkramp, stackaren. Hon är överlag en mycket mera frusen hund än Baileys. Nästa vinter skall hon också få en uppsättning med BoT-prylar 

Spårträningen har legat på is (haha…) hela vintern, men igår fick hundarna gå två spår var. Ett på stubbåker och ett i skogen. I julklapp hade jag gett mig själv fyra rosa spårflaggor från Jami Hundsport, som jag nu skulle premiäranvända. Tyvärr gjorde ju tjälen i backen att de inte riktigt gick att spetta ner, så de fick lutas lite oproffsigt mot blåbärsris och annat 😉

bild-108Baileys svans….

Jag backade för Baileys del, rejält i träningen med tanke på uppehållet och att han tidigare slagit så mycket över spårkärnan, och la raka spår med en 90 graders vinkel på mitten samt tätt med korv. Eftersom vi håller på med Projekt Ominlärning av Vittring så struntade jag i spårapporter nu. Vet inte riktigt hur jag skall göra med detta, ni som hållt på med spår och vittring samtidigt – har ni använt samma apporter eller kört med typ naturpinnar i spåret? Det tål att tänkas på.

Baileys hade glädjande nog nosen ordentligt nedtryckt i spårkärnan under båda spåren. På stubbåkern tog han upp nosen under ett ögonblick och vindade in vinkeln. Farten är hög och jag får hålla in rejält – det stör mig inte så länge han går fint  och stadigt med näsan, men det är himla jobbigt när han börjar slå och dansar fram och tillbaka över spårkärnan i 180 knyck….

bild-107

Baileys kunde naturligtvis inte tänka sig att släppa Kanin när vi skulle ta på täcket och bege oss iväg, så jag fick lirka över täcket först över Kanin och sedan över Baileys huvud…

Humla var superladdad och superfrusen och som jag sagt tusen gånger förut – hon kommer vara så jäkla mycket duktigare på att spåra än sin brorsa så fort hon kommit lite längre i träningen. Hon har en helt annan fallenhet för detta. Tyvärr hade någon ätit upp de mesta korvbitarna på hennes stubbåkerspår, och hon blev nog därför lite frustrerad och bad mig om hjälp efter ett tiotal meter. Hon har spårat så lite att hon behöver korvbitsbekräftelse i spåret, för att bli uppmuntrad att fortsätta.

Lillsnuttan fortsatte dock att spåra superfint utan korv och hade nosen ordentligt i spårkärnan utom i vinkeln där hon trasslade det till det lite och pep igen. Inte lätt att ha köldkramp i tre av fyra fossingar och dessutom inte fått någon korv alls på hela spåret…lillsnutt då! 
Hon blev dock överlycklig när hon hittade slutbelöningen och inför skogsspåret var hon inte lika osäker utan spårade på i en sjuhelvetes fart. Jag fick hålla igen ordentligt i linan, och hon var inte noga med att stanna och äta köttbullebitar som fanns i spåret – nej, hon ville bara framåt framåt framåt…Vinkeln tog hon kanon och kort därefter fanns slutbelöningen som matte fick kämpa med att få upp locket på, med stelfrusna händer.

bild-112Ingen av hundarna har spårat i snö tidigare men fixade ju detta galant. Efteråt sussade Baileys hela kvällen i sitt fårskinn – det tar på krafterna att använda nosen 🙂