Just nu vräker regnet ner och jag sitter inne och fiffilurar och väntar på att kunna gå ut och lägga ett spår. Att gosa i soffan med Maria Brandels bok om nosarbete, med två fullständigt dödströtta staffar som håller en sällskap, det är iochförsig inte så illa det heller 🙂

Eftersom jag varit i Helsingborg hela veckan har Nomeselen från Björkis fått ligga och vänta på uthämtningsstället sedan i måndags. Men igår hämtade jag med spänning ut paketet och konstaterade att det är en skitsnygg, välsydd sele. Men färgen…? Magenta är ju cerise. Den här selen tycker jag är solklart lila (i verkligheten är den inte alls så varm i färgtonen som fotot ovan visar) – men det gör inte det minsta, eftersom den matchar min spårlina perfekt! 😀

Tyvärr funderar jag på om den är för liten? 🙁 Jag måttbeställde en sele, den var bara marginellt dyrare jämfört om man skulle köpt en standardstorlek, och eftersom staffarna har en ganska speciell passform med bred front, kort rygg och liten häck tänkte jag att det är lika bra att kosta på sig en skräddarsydd sele som sitter perfekt från början.
Selen sitter väldigt tajt vid halsen och över låren. Sedan undrar jag om inte fästet där jag spänner linan, skall sitta nedanför rumpan för att få rätt verkningspunkt? Just nu känns det som om fästet slutar alldeles för högt upp på ryggen?

Jag skall tillägga att jag var extremt noga när jag mätte, och dubbelkollade måtten flera gånger med Björkis måttinstruktion framför mig.

Ni som har Nomeselar – kommentera gärna! Tyvärr ville Grinolle inte bli störd i sin fredagmorgonochdetregnarute-snoozefest (ja, klockan är ju bara nästan 12…) så han ville absolut inte stå upp. Och när jag tvingade honom vägrade han stå normalt, utan körde på ”Jag är ett mobbat våldtäktsoffer”-stilen…