IMG_8117_1024

Ja, helgens lydnadstävling var verkligen en prövning för både mig som förare och för hundarna.Vi var anmälda till första dagen av tvådagarstävlingen Semestersabotören arrangerat av Kungsbacka Brukshundsklubb. Det är ett årligt evenemang, där bruks och tävlingslydnad varvas vartannat år. Jätteskoj upplägg! Nästa år skall vi vara med och tävla brukset såklart 🙂

För det första var det enormt mycket större klasser än vad jag är van vid. Visserligen brukar det vara över 10 startande i klass 1, så att man får göra två platsliggningar. Men i lördags var det över 20 starter i både klass 1 och klass 2!
För det andra så var det årets varmaste dag (ja, det var alltså på riktigt årets varmaste dag) med skoningslös sol från en klarblå himmel och inte tillstymmelse till vindpust.

Hundarna var dödströtta efter husses första semestervecka – de hade sprungit 1 mil i terräng varje dag, varit ute hela dagarna i solen och hjälpt till med arbetet av grundmuren samt tränat lydnad med mig på kvällarna. När de är ute i trädgården från morgon till sen kväll så blir det ingen naturlig vila för dem, utan de är verkligen dödströtta – av att egentligen inte göra någonting. Ibland kan de lägga sig och sova, men bara om vi t.ex. solar eller äter ute. När man renoverar som husse och svärfar gjort denna vecka, rör man sig hela tiden och springer från huset till källaren till garaget och grejar – och vovvarna får ingen riktig ro, som självutnämnda byggledare 😉
På fredagkvällen var vi ute och sprang, och sedan simmade en massa i Öresjön och det var två utpumpade små staffar som däckade i soffan direkt när vi kom hem.

IMG_8122_1024

Att värmen tagit på dem märktes redan på lördag morgon. Humla var som en liten zombie med matta ögon. Jag hade svårt att koncentrera mig, trots att Mikael var med som “assistent”. Det fanns nämligen inte en enda skuggfläck på hela parkeringen och området, och jag våndades över vart vi skulle göra av Baileys? Förvisso hade vi med oss buren, men att placera den i gassande sol var ju inte ens ett alternativ  – liksom att sitta i bagaget på bilen med dörrarna öppna.

Vi hade med oss kyldukar och försökte ordna så att buren kunde stå “i skuggan” av bilen, men det var en högst medioker lösning. Humla behövde värmas inför platsliggningen, jag hade dragit ett sent startnummer och skulle platsligga i omgång 3. Planen var den allra längst bort, och det var svårt att överblicka när det var våran tur. Temperaturen arbetade sig glatt upp mot 30 grader, trots att klockan var nio på morgonen, och jag var plaskvåt i min träningsjacka (får man förresten föra hunden utan koppel i klass 1 på platsliggningen samt linförigheten om man skulle vilja? Man måste ju kunna stoppa undan kopplet någonstans, och jag hade verkligen panik i min tunna löparjacka…)

IMG_8127_1024

Som tur var skötte Humla platsliggningen och tandvisningen fint – och sedan var det någon timmes väntan innan det var hennes tur in på plan. Under denna tid hittade vi en ful-lösning på hundförvaringsproblemet och körde upp bilen på en grusväg i skogen där träden skuggade hela dagen. Denna lösning var min räddning! Äntligen kunde jag släppa att hundarna skulle ha det för varmt – och jag kunde fokusera på lilla sjusovaren Humla.

Hon var inte alls sig själv utan tedde sig nästan apatisk i värmen. Jag ville inte ta ut henne för tidigt, med risken att överhetta henne, utan hittade en liten skuggfläck där vi tränade lite kontakt och mini-frittfölj samt ställande och läggande.Sedan fick det vara bra – hon var inte alls med i kontakten och helt ofokuserad om vi inte tränade. Med helt ofokuserad menar jag att hon inte hade fokus på mig – men å andra sidan inte på något annat heller. Hon var som en senildement zombie med ledgångsreumatism som man fick valla runt i kopplet.

IMG_8129_1024

Jag insåg snabbt att i detta tillstånd får man helt switcha om sina förväntningar på eventuella resultat och istället vara realistisk. Det är en svår utmaning för en ung, grön hund att genomföra en lång kedja inklusive transporter på en okänd plats i tropisk hetta.
Jag bestämde mig för att gå in och träningstävla – satsa i huvudsak på att försöka få med mig Humla mellan momenten och göra henne glad. Jag skulle ge henne en bra känsla, trots omständigheterna, för att lägga en bra grund inför framtida tävlingar. Att tävla skall vara roligt och inte en belastning för varken förare eller hund!

IMG_8133_1024

Klass 1 drog ut på tiden – många bröt och de flesta skrapade tyvärr ihop få poäng i hettan. När jag precis skall börja transporten upp mot plan med Humla, tittar jag på klockan och inser att det är platsliggning för klass 2 om tio minuter?! Då var det fortfarande tre ekipage före oss. Panik, springa och jaga tävlingsledaren, och deala till sig så att jag fick starta sist i klass 2 – och därmed gå i sista platsliggningsheatet. Suck.
När jag anmälde mig på morgonen påtalade jag att jag skulle tävla både klass 1 och klass 2 och undrade över lottningen – men de bedyrade att klasserna inte skulle krocka med varandra….morr.

Mental träning för att få ihop mig själv och lilla vovven i tävlingsmode igen, nu var det bara hon och jag, och jag skulle ha 100% fokus på henne!

IMG_8136_1024

Detaljer och film från genomförandet kommer i nästa inlägg! Jag satsade verkligen allt mentalt på att få till den där goa känslan, trots de pissiga förutsättningarna, och lyckades! 😀 Är stolt över mig själv. Det här var en sann utmaning för mig, som orutinerad tävlingsförare.
Det var en glad, men trött hund som sprang ut på planen mot belöningen – och en lika glad och trött matte som fick rusa till bilen, blixtvattna Humla och lägga på kylduk för att i nästa sekund hämta ut Baileys ouppvärmd och orastad för att springa till platsliggningen i klass 2.

Bra förutsättningar och schysst mot hunden? Defintitivt inte! Och det talade naturligtvis Guldlock också bedrövat om för alla andra på platsliggningen, samt alla andra som tävlade på planerna bredvid, och ja – egentligen tror jag hela Kungsbacka kommun nåddes av SOS-meddelandet som tutades ut från den ledsna lilla staffen som alltså brutalt tvingades ligga i hela tre minuter i stekhett, bränt gräs utan att få vare sig uppmärksamhet, pussar, godis eller kissfläcksluktande.

IMG_8149_1024

Efter gruppmomentet tog jag Gnällröven av plan – men belöningen blev verkligen halvdan. Jag var arg och sur över att han betett sig grisigt och gett mig fingret på platsliggningen – trots att jag innerst inne (åh vad det är svårt att erkänna…!) visste att det var mitt fel. Men man är inte mer än människa och jag var fullkomligt slut efter att ha kört med Humla.

Nu återstod en lång väntan innan vi skulle in på plan för att köra vårt program. En extremt lång väntan visade det sig. Graderna bara steg och steg, och vi kylde hundarna upprepade gånger med vattenslang – kön till denna var lång. Kyldukarna hjälpte inte och jag fick mer och mer panik. Hur sjutton skulle jag kunna tävla Baileys i den här bastun? Med Humla hade det ändå gått hjälpligt, men när klockan slog tre på eftermiddagen och vi fortfarande inte hade kommit in på planen trodde jag att jag skulle svimma av trötthet och mental utmattning. Det kändes verkligen hopplöst.
Samtidigt ville jag inte åka hem – det skulle vi gjort direkt på förmiddagen när Humla var färdigtävlad isåfall. Nu hade vi ju redan väntat en hel dag…

IMG_8150_1024

Jag hade dåligt samvete över Baileys – han hade inte valt att åka och tävla på årets absolut varmaste dag – och han hade definitivt inte bett om att få vänta från åtta på morgonen till tre på eftermiddagen, på sin tur. Att han överhuvudtaget ställde upp på mig nu, var mer än vad jag kunde begära.

Jag kylde av med vattenslang och fokuserade på att han skulle vilja jobba i närheten av planen. Mycket klick och godis och bjuda på skojiga beteenden, bara för att få honom med mig. Att traggla fritt följ eller annat var det inte fråga om – då hade jag kört slut på honom redan innan vi kommit in på plan. Och så var det då äntligen dags för sista startande i klass 2 – alla andra klasser och prisutdelningar var klara sedan länge och publiken började droppa av.
Benen höll på att vika sig när jag gick ner för den lilla slänten för att påbörja transporten och luften dallrade. Trots att det var som att tävla en förståndshandikappad Banarne och han inte alls var sitt vanliga jag, så höll han ihop otroligt fint och vi slet båda så att svetten rann om oss. Kvaliteten på momenten var inte i närheten av vår normala lägstanivå, och poängen inget att skryta över. Men poäng fick vi iallafall på varje moment och han ställde upp på mig som den gentleman han är! ♥

Efter en fantastisk fin avslutande fjärr busade vi av plan och roade oss med godisbelöning och lek med alla olika leksaker och bollar i träningsväskan.
Jag var så glad och stolt och nöjd att tårarna och svetten rann. Tänk vad fint både jag och hundarna presterat! Man tänker ju att i tävlingslydnad att det bara är hunden som gör jobbet – men som förare har man otroligt mycket ansvar med att förbereda hunden inför varje moment, rutiner, transporter, vilket energiläge man vill åt ochsåvidare. Det krävs enormt mycket av en att inte låta ett dåligt utfört moment tynga ner en och färga hela prestationen – det är en styrka att kunna skaka det av sig och fortsätta jobba med hunden.

IMG_8153_1024

Trots de extrema förutsättningarna som rådde på helgens tävling så tror jag att båda hundarna fick med sig en positiv tävlingsupplevelse. Och jag som förare fick mig en sann utmaning i att tävla med två hundar under svåra förhållanden där man verkligen måste pressa dem, och ingenting går enkelt, och dessutom själv försöka hålla ihop under en lång dag.
Utan Mikael som ansvarade för hundarna samt tvångsutfodring av mig med Mer, tablettask, vatten och energidryck så hade det aldrig gått. Jag var alldeles för upptagen i tankarna, och ville inte alls äta. Men du kan inte heller tävla med vätskebrist och ett blodsocker som är  nere i lilltårna.

Det var flera som kom fram och pratade med oss, berömde hundarna och ställde frågor. Jätteroligt för både mig och Mikael! 🙂 Det är roligt att många tycker det ser härligt ut när vi tävlar och att hundarna verkar ha skoj. Bästa berömmet man kan få från publiken….♥
Baileys blev bjuden på en hamburgare av barska klass 1-domaren och hans fru, som erkände att han först undrat varför en “ung glad tjej som jag” kom med två hemska kamphundar som skulle tävla, men när han sedan sett dom i arbete (och dömt den ena!) blivit förtjust och var nyfiken på rasen. De klappade Baileys som kakaduatutade bedårande och gjorde sina finaste cirkuskonster (rulla samt snurra….), matade honom med hamburgare, korv och bullpapper och sedan ville han absolut komma upp i fruns sittstol och pussas. Tyvärr var stackars frun närmare 80 år, och inte så sugen på att ha 18 kg hösäck balanserandes i knäet 🙂

Avslutningsvis kunde Baileys inte gjort bättre reklam för rasen, när han inför alla domare och tävlingsledare utanför klubbstugan, vände andra kinden till när en galen border collie under skrik och tumult slet sig från sin förare och rusade skällande fram till mig och Mikael och hundarna som prydligt promenerade lösa vid vår sida på vägen tillbaka till bilen. Jag brukar inte engagera mig eller bry mig nämnvärt om “kamphundsdebatten” och liknande diskussioner och uppfattningar, men denna dag kändes det som en seger att så många var imponerade och nyfikna på Baileys och Humla, allt beröm man fick för dom och intresserade frågor. Det är skoj att visa upp den här fantastiska rasen i tävlingssammanhang där de hamnar i rampljuset, precis där de skall vara, och stjäl showen, precis som de ska göra ♥

IMG_8158_1024