Nja, så många rutskick har det inte blivit denna helg heller pga det helt ofattbart dåliga vädret. Även idag fullkomligt vräker regnet ner! 🙁

Jag håller just nu på och experimenterar om han ser rutan om han kommer till en ny plats, och om man kan skicka honom direkt. Grejen är att det är absolut inte fel på själva skicken – bra fart ut, bra stopp, bra stadga och han tycker det är roligt. Men jag vill kunna ställa upp på en ny plats, med en iförväg uppställd ruta, och kommendera ”Rutan” och han skall direkt förstå vad som krävs av honom. Just nu är vi på ”bjudnings-stadie”, dvs jag kommenderar inte. Det har känts som att detta varit lite avståndsberoende, han var varit bättre på att hitta på första försöket om jag stått på nära avstånd. Man får ju rikta hunden i klass 2, men det har inte riktigt funkat då han låser sig och blir kvittrig och tar i så att han nästan skiter på sig när han sedan får klartecken att köra.

 Jag tror att ordförståelsen för ”Rutan” nu är såpass bra att jag skall testa med det vid nästa träningstillfälle. Skicka direkt och använda kommandot. Jag anade detta föregående pass, då skicken blev lite vilsna när jag bara sa ”Kör/Okej” – medan de var klockrena när jag använde ”Rutan”. Egentligen är det ju ganska logiskt, jag vill ju inte att han skall dra till rutan bara för att han ser en ruta… 😉

 När det gäller fjärren blir det bättre och bättre – sedan jag började klicka tycker jag att success rate har stigit och han jobbar fint med framtassarna. Även här är det avståndet som ställer till det lite – uppsittet är ännu inte 100&igt på långa avstånd. Tänk vad synd att jag inte bestämde mig tidigare över hur kriterierna för uppsitten skulle vara. Surt, men det får jag igen nu. 

Apporteringen har fått mycket bättre fart in, sedan jag kastat låååångt och kört ner leksak alternativt sprungit från honom på vägen tillbaka. Jättekul tycker han – och särskilt om publiken är glada midsommarfirare på ängen vi lånat för rutanträning  😉

 Humla har också fått vara med litegrann, och oj vilka framsteg hon gjort med apporten! Sist ville hon verkligen inte gripa och hålla långa stunder, men nu håller hon flera sekunder och tar upp den direkt igen om hon släpper innan hon får klick. Hon är mycket goare i vardagen nu, och vi kan lita på henne mer och mer. På promenaderna är hon mer cool, och inte lika hysterisk när det gäller att springa. Hon blev svullen i snippan och lite låg för några veckor sedan, blödde pyttelite och killhundar tyckte hon luktade gott. Men inget riktigt löp. Exakt så här var det i vintras också – hon körde en ”pre-show” någon månad innan det riktiga löpet. Märkligt.

Igår fick hon följa med mig och Baileys i ösregnet och springa. Detta skötte hon jättefint – hon var lös hela sträckan och sprang bakom mig. Travade jättefint och arbetade bra med bakdelen. Lite het och ville fram, men fogade sig när matte sa till. Ösregnet dämpade nog en del också 🙂 Jag kan inte ha henne framför mig, eftersom hon då vill vara för långt före och bara tokrejsar utan att använda vare sig huvud eller tassar på ett bra sätt. Då orkar hon inte heller hela joggingturen. Jag tror detta blir bättre när hon får mer erfarenhet och får följa med ut oftare. Baileys vet direkt när det är löpning, och ligger bara och matar på i spåret. När det är vanlig promenad i skogen skuttar han runt och nosar och har sig, men inte när vi joggar. Efteråt slocknade Humla på hemvägen, säkert nöjd med sin prestation.

Kvällen avslutades med bad för vovvar och matte (helt sjukt vad blöt och lerig man kan bli) och sedan storstädade jag hela huset. Dammsög, torkade, våtsvabbade, gjorde rent badrummen, bäddade nytt i sängarna osv. Efter en helg helg med sågning av spån- och gipsskivor i vardagsrummet var en sådan sanering ytterst behövlig. Det skall bli så skönt när allt är klart…