De här sista dagarna har, utan konkurrens, varit de värsta dagarna i mitt liv. Inte ens när Mikael höll på att dö i en skidolycka i Norge 2006 upplevde jag livet som så outhärdligt som de varit de här dygnen. Jag utsätts dagligen i mitt arbete för tragiska personöden, hemska sjukdomar, olyckor och psykiskt och fysiskt lidande – och tycker att jag är bra på att hantera detta, tar inte med mig arbetet hem, känner mig fokuserad och trygg i min läkarroll för det mesta. Jag tror att det som är skillnaden nu, när vi förlorat 5 av 7 av Humlas små valpar, är att jag fullständigt saknat kontroll över situationen och varit helt maktlös inför det som skett. Andra jobbiga händelser som inträffat i livet har på ett sätt också varit kortare rent tidsmässigt, man kanske blir jätteledsen och förstörd men sen är det liksom över och redo att bearbetas, som att dra av ett plåster snabbt. Denna veckan är det som att ett plåster dragits av ett sår oändligt långsamt, så fort man tror att det är över så har det dragits lite till, och lite till, och lite till – så utdraget plågsamt.

 Det här är fortfarande svårt för mig att skriva, än mindre prata, om. Och resan är på intet sätt över, tyvärr. Vi har nu två små Humleflickor i valplådan som fortfarande lever och är friska, men som lika gärna kan insjukna och dö ifrån oss. Men jag tar det från början.

I söndags var Humla på dygn 60 och vi anade att nånting var på g. Hon hade lite grön flytning på förmiddagen, vilket indikerar att en eller flera moderkakor är på väg att lossna, och så fort hon kom ut rafsade det väldans i rabatter och buskage. Uppenbarligen hade hon tänkt sig en utomhusförlossning, valplådan var nog det minst intressanta stället att föda på – vad är en bal på slottet när man har grannens fallfärdiga vedskjul liksom? Första valpen, en liten pigg röd tik, kom 15.10 – precis som förra gången hade hon inga förvärkar, inget hässjande eller nånting, förrän krystvärkarna plötsligt kom. Denna valp krystade hon hela två gånger för att få ut, sedan var hon supernöjd och pysslade och donade med sin bebis, medan jag spänt väntade på att syskonen skulle komma ut. Jag trodde att det skulle bli som förra förlossningen då de kom på löpande band som utskjutna ur en tenniskanon. Men nej då. Inga mer värkar, lugn och pigg mamma som bara ville mysa i valplådan och inte alls var intresserad av ”igångsättningsförsök” i form av promenader på tomten eller liknande. Valpen diade bra och Humla var helt upptagen av mammarollen. Hon hade uppenbarligen fött färdigt. Det hade vi emellertid delade meningar om, hon och jag, eftersom röntgen hade visat på minst 5 valpar och hon fortfarande såg ut som ett sånt där vietnamesiskt hängbukssvin. Hon höll uppenbarligen inte med. Under eftermiddagen och kvällen hade jag löpande kontakt med veterinären, eftersom hon inte hade något värkarbete och inga konstiga flytningar, tyckte de att vi kunde avvakta. Till slut hade det gått sex timmar från att den första valpen fötts, och Humla var fortfarande lugn som en ko. Åt och drack bra, pysslade med sin bebis, och de motvilliga raska promenaderna runt kvarteret hade ingen effekt alls på det fortsatta bebisfödandet. Till sist åkte vi in till Blå Stjärnan i Göteborg för en koll, jag hade en dålig magkänsla.

Ultraljudet visade på två hjärtan som inte slog och två hjärtan som pickade på, antagligen var det de döda valparna som blockerade vägen för de övriga. Veterinären tyckte att vi i första hand skulle prova med värkstimulerande dropp för att se om hon kunde föda ut de döda valparna som låg näst på tur, det var emellertid ingen valp som låg i kanalen eller var på väg ut, så med mina medicinska kunskaper i bakhuvudet ifrågasatte jag skeptiskt effekten av ett sådant dropp och vi hade en diskussion (i mitt tycke en bra diskussion, jag hade fullt förtroende för denna veterinär och köpte hans resonemang, på samma sätt som han köpte mitt). Nu hade det alltså gått nästan sju timmar från första valpens ankomst. Även om Humla var pigg och opåverkad var det just det som föranledde min dåliga magkänsla, om förlossningen verkligen varit igång hade hon ju knappast varit varken pigg eller opåverkad. Det blev akut kejsarsnitt, även om veterinären påpekade att detta ingrepp ingalunda är riskfritt för varken Humla eller de valpar som fortfarande levde. Jag ville ändå ta risken/chansen, beroende på hur man ser det – min magkänsla var som sagt dålig.

Jag och Mikael blev lämnade ensam med tikvalpen i undersökningsrummet, och det var en vidrig timma att genomlida. Ledsna över två döda valpar, ledsna över kejsarsnittet, oroliga för att det inte skulle gå bra. Jag avskyr att inte ha kontroll. Glädjen var därför stor när sköterskan till sist kom med tre nyutsnittade pigga och starka tikvalpar! Äntligen var det över! Det var tre döda valpar som legat och spärrat vägen för de övriga, och det hade varit mycket svårt att få ut dessa med värkstimulerande dropp, utan att riskera att någon av de tre levande också hade dött under det segdragna förloppet, så kejsarsnitt hade varit det bästa beslutet också med facit i hand.  Valparna som var döda hade sannolikt varit döda några dagar, de var inte ”nydöda”, även om veterinären inte kunde säga dödsorsaken. Det fanns inga tecken på infektion i livmodern och inga tecken till missbildningar på de döda valparna. Kanske hade moderkakorna haft dålig funktion. 7 valpar totalt alltså, men 4 tjejer hade trots allt överlevt och nu åkte vi hem, trötta men glada. Nu trodde vi att allt var över – alla valparna var pigga och diade duktigt. Humla var fullt upptagen med sina mammasysslor och stortrivdes. Själva njöt vi av att få sova ett par timmar efter en lång vaken natt.

På måndagförmiddagen märkte vi att den förstfödda tikvalpen var slöare än de andra. En mängd tankar for genom huvudet. Hon hade ju varit lite bortglömd  till förmån för sina syskon, som vi lagt fokus på och sett till att de mådde bra efter kejsarsnittet. Kanske hade hon inte fått i sig tillräckligt med mjölk? Mikael åkte och köpte mjölkersättning som hon villigt tuttade i sig, och hon sög bra även på Humlas spenar när vi lade henne där, men hon hade inte kraft nog att själv tränga sig fram till en tutte. Det blev ett fruktansvärt dygn där hon inte blev piggare trots att hon åt, och vi var vakna hela natten för att övervaka henne så att hon inte av misstag hamnade utanför syskonhögen och blev nedkyld eller liknande. Hon dog på tisdagmorgonen och vi var helt förstörda, antagligen för att vi inte alls väntat oss detta, i kombination med ren utmattning. På tisdag vid lunchtid blev den rödvita tikvalpen, den som var tecknad exakt som Humla och som därmed blivit en favorit hos mig, dålig. Det här är nåt som inte stämmer, en valp som tynar bort kanske bara är otur. Men tre fullgångna valpar som ändå dött i magen, och en valp som dör efter 1 dygn trots att hon initialt varit pigg och synbart frisk – och så samma sak med ytterligare en valp som också varit helt frisk och pigg från början…..? ’Herpesinfektion’ for genom mitt huvud. Vi åkte i ilfart till Blå Stjärnan och blev omhändertagna i akutrummet. Den rödavita lilla flickan hade försämrats ytterligare under transporten, och fick en chans med både hjärtmassage och adrenalin, men ganska snart enades vi om att avlivning var den enda utvägen. Hon dog i mina händer på tisdageftermiddagen, och det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka när jag nu skriver om det, tre dagar senare. Jag och Mikael var två vrak, kvar med en duktig mamma och två flickor som antagligen nu också skulle dö.

Vi blev bemötta på bästa sätt av personalen på Blå Stjärnan och hade ett långt samtal med två veterinärer – antagligen hade alla valparna dött av herpesinfektion som smittat dem redan i livmodern. Hundens herpesvirus är för vuxna hundar en ofarlig luftburen infektion som i de flesta fall bara ger lite förkylningssymtom, och smittar nos mot nos. Man tror att upp emot 90% av alla hundar har antikroppar mot herpes och precis som med människans herpesvirus så ligger viruset livslångt latent i kroppen utan att man blir sjuk av det. Viruset är ofarligt för vuxna hundar men extremt dödligt för valpar eftersom de inte har ett utvecklat immunförsvar och inte heller har någon egen temperaturreglering under de första två veckorna i livet. En tik kan föra över smittan till sina valpar i magen och är en av de vanligaste orsakerna till dödfödda valpar. Inför förra kullen vaccinerades Humla, vaccinet skyddar inte tiken utan ger bara valparna antikroppar via moderkakan som skydd mot virus. Denna gången var vaccinet slut i hela Skandinavien, så det var inte möjligt att vaccinera henne i förebyggande syfte. På sina håll har man testat att i drabbade kullar behandla valparna med antiviral medicin, aciclovir. Problemet är att detta preparat är gravt toxiskt och valpen löper stor risk att drabbas av neurologiska skador. Man kan sätta in det på sjuka valpar som en chans till bot, men en valp som mot alla odds överlever en herpesinfektion får nästan alltid bestående hjärnskador. Aciclovir var därför inget alternativ.
Det fanns därmed ingenting mer vi kunde göra, än att åka hem med de två valpar som fortfarande levde, och ja, hoppas på det bästa. Se till att de inte blev nedkylda och att de diade ordentligt.

De här sista dagarna har vi befunnit oss som i ett vacuum, där man liksom är förlamad av sorg. De dagliga sysslorna gör man som en robot. Man är ett skal. Att timma för timma vänta ut att nästa valp skall insjukna är ren tortyr. Om de alla skall dö, varför kan de inte bli sjuka på en gång och dö då, så slipper Humla gå fullständigt upp i sin mammaroll, och vi slippa slitas mellan hopp och förtvivlan?! För varje timme som går utan att de blir sjuka så kommer ju hoppet onekligen till en, kanske, kanske att de klarar sig ändå? All glädje över att få valpar, som man längtat efter, fryser inne. Man vill inte ta kort. Inte stryka dem över den mjuka bebispälsen. Inte andas in den där underbara valpdoften, den ljuvligaste doften i världen. Inte göra upp planer för framtiden.
De här dygnen har vi varit vakna varje timma, för att kontrollera att ingen av dem blir dålig. Om någon skulle visa tecken på sjukdom är det enda vi kan göra att avsluta det lilla liv som knappt ens hunnit börja, på humanaste sätt. Det är ingen mening med att dra ut på förloppet genom att t.ex. försöka med stödmatning och mjölkersättning. Det enda vi kan göra är att vänta, och vänta, och vänta. Tortyr. Tortyr. Tortyr.

Man är ett fullständigt nervvrak, när man vaknar på morgonen önskar man att det redan är kväll, för att slippa räkna timmar och dagar och slippa se Humla pyssla och sköta om sina små flickor som hon kanske inte kommer få behålla.

Vet vi säkert att det är herpesinfektion som orsakat detta? Nej det kan vi inte 100%igt veta utan en obduktion, även om det är veterinärens preliminära diagnos. En obduktion skulle kosta närmare 12 000:- och tar flera veckor att få svar på. Efter övervägande och diskussion bestämde jag och Mikael oss för att avstå. Vi tog med oss den rödvita flickan hem och begravde henne orörd istället för att skicka henne i ett kuvert till SLU. Vill ni läsa mer om hundens herpesvirus hittar ni bra information här: http://www.sva.se/djurhalsa/hund/infektionssjukdomar-hund/herpesvirus-hund

Jag har inte klarat av att besvara sms, samtal eller facebook-pm i den situation som varit. Vi är dock jättetacksamma för all omtanke, blombuketter och annat stöd som ni visat oss under den här veckan. Jag kommer höra av mig till alla när allt är över. Sista kapitlet om den här upplevelsen av att befinna sig i helvetet är tyvärr inte skrivet än. Time will show. Håll tummarna för Humla och hennes flickor tills dess ♥