Ja, nu äntligen kommer det resultat och film från fredagens lydnadstävling i Ulricehamn! Det här var sista gången jag tävlade båda hundarna samtidigt – fy satan säger jag bara. Visst, det är så himla smidigt att tävla två på samma gång – men gud vilket jobb. Och det blir inte bra för hundarna heller 🙁 Nej…om ni i framtiden ser på bloggen att jag senildement meddelar att båda hundarna skall tävla lydnad på samma tävling, gör mig då en tjänst och påminn mig om vilken värdelös ide det är!

Förra veckan präglades av tryckande skoningslös värme. Hundarna sprang med Mikael varje dag och på kvällarna badade vi med dem i Öresjön, så att de fick svalka sig och simma. På fredagen kulminerade hettan i en gedigen mulen åskovädersklibbigsyrefrivärme…
Mikael fick stränga direktioner om att hundarna skulle vila på dagen och inte ansträngas – men när jag kom hem låg de båda och flåsade i kvavheten ändå :-/ Pga värmen hade jag inte tränat så mycket som jag hade velat under veckan, det var helt enkelt skoningslöst varmt – och det har tamejtusan inte hänt i Sverige på de år jag haft vovve?

Nåväl – vi packade in kyldukar, vattenflaskor och kyltäcken i bilen och tutade iväg till härliga Ulricehamns BK som var en fantastiskt trevlig klubb i vacker, lugn omgivning. Vi blev väl emottagna och eftersom jag skulle starta i ettan och tvåan så hjälpte de mig med startnumren så att det skulle bli så bra som möjligt (klasserna gick nämligen samtidigt, för att krångla till det lite extra)

Vi var där i god tid innan och jag värmde hundarna en och en vid sidan om plan så att de skulle få en chans att kolla in området.

Humlas platsliggning gick först och jag blev lite nervös när vi lade hundarna i mitten av planen med publiken och allt stohej bakom hundarna – medan vi förare stod bakkanten på planen med skogen i ryggen. Så här har jag aldrig lagt Humla förut – men som tur var så låg hon som ett litet ljus med fin kontakt med mig, lugnt och tryggt, trots att det skrattades och tjoades bakom henne. Tandvisningen gick också utmärkt – älskar mitt ”Visa tänderna”-kommando som gör hunden trygg inför momentet!

Sedan var det dags för Baileys platsliggning – och han skulle gå som nummer 1 i LK2 direkt efteråt. Humla forslades bort till bilen, där hon satt i buren med uppfälld bagagelucka. Jag var nervös och föreslog att Mikael skulle betrakta platsliggningen från bilen, ifall Humla blev orolig eller Baileys störd av att se Mikael vid sidan om planen. Bara en magkänsla jag hade….
Tänk så rätt jag hade….när vi går in på planen är Baileys med och fokuserad, det är en fin transport in – och sen brakar helvetet löst. Vi lägger nämligen inte hundarna där föregående klass 3 gjorde sina gruppmoment, utan precis i linje med bortre parkeringen – och naturligtvis, enligt lagen om alltings jävlighet, så hamnar jag och Baileys precis i höjd med vår bil – där Humla har widescreenview bara några meter bort.

Assistent Mikael ville absolut se platsliggningen vid den övriga publiken, så han finns liksom inte tillgänglig när Humla börjar vråla som en galen apa från bilen! Jag funderade snabbt på om man blir diskad ifall jag skulle morra åt henne att hålla käft samt inflika ett allvarligt menat dödshot? Försöker telepatiskt signalera till Mikael att gå ner till parkeringen och strypa hunden alternativt få tyst på henne, men tyvärr är vi inte alls på samma frekvens.
Och därför tvingas jag, och hela Ulricehamn, genomlida världshistoriens sämsta platsliggning där Baileys ylar, kvittrar och upprört tutar sig igenom hela momentet medan Humla håller på att skrika konstant som en galen jävla fartygstuta.

Jag har haft bättre stunder.

Otroligt pinsamt givetvis, störande för de andra hundarna på platsliggningen (jag gick självklart och bad om ursäkt till dem efteråt) och knappast bra reklam för kamphundar. Eftersom jag skulle in direkt igen, vrålade jag desperat åt Mikael  (det såg säkert också trevligt ut, här kommer Hitlerparet med sina mongohundar och förstör friden på tävlingen…) att snabbt som ögat springa ner till parkeringen och stänga den jävla bagageluckan till Humlas Skrikochgapsjukeorkester, så att vi skulle ha någon rimlig chans att genomföra det stundande lydnadsprogrammet.

Trots mina ansträngningar att ta mig samman som förare blir genomförandet verkligen helt förstört. Tråkig känsla, fullkomligt utstörd stackars hund och tråkiga moment 🙁 Jag var så ledsen!
Men vi lider väl oss igenom eländet, moment för moment….

BAILEYS LK2

Platsliggning 6
Ja vad ska man säga? Pinsamt. Och välförtjänt betyg, tyvärr. Här trodde jag redan att förstapriset var borta med så många poäng bort. Nu i efterhand har jag tagit mig en rejäl funderare på hur jag skall gå vidare med platsliggningen eftersom vi haft två ganska dåliga platsliggningar två tävlingar i rad. En gång är ingen gång, två gånger är en trend…Dags att trots allt damma av hakan i backen och skjuta upp starten i trean till senare i höst?

Fritt Följ 8,5 Slarvig avslutning, annars mkt bra
Efter platsliggningen gick jag ut och belönade, och sedan samlade vi ihop oss. Mycket klick och bjuda på frivilliga beteenden, för att få med mig honom och förhoppningsvis försöka få honom i bättre balans. Transporten in på plan är jag supernöjd med – gick med fin kontakt hela vägen och kändes pepp. Inför FF så sänktes belöningsförväntan, dags att belöna uppställning efter transport. Men FF var mycket fint, trots omständigheterna. Precis i slutet tappade han dock och det var precis som om man dragit ur en propp. Vet inte vad det var som störde honom eller om han helt enkelt bara tog slut?

Läggande 8 DK, sent läggande
Inför de kommande momenten började den nedåtgående trenden med seg, avskärmad hund. Han var inte alls med i framförandet och blir nog låg av mina rappa kommandon – här fick jag säkra upp med ett rejält ”LIGG!” ända från tårna, och det är nånting som jag tror han blir sänkt av. Men om man pratar med ljusa bebisrösten och hunden inte är helt i fokus, så riskerar man ju samtidigt att nolla momentet helt.

Inkallande 10
Samma som resten av momenten – segt tempo, slarviga ingångar där han liksom tar slut och bara går ur jobb.

Sändande med ställande 10
Förberedelsen inför momentet kändes bra, men avslutet i rutan var kasst. Han doppade ner nosen innan han ställde sig. Stod bra, och hyfsad fart ut.

Apportering 9 Tempo, sitter snett
Som jag sa, en gång är ingen gång – två gånger är en trend. Andra gången i rad det blir tempoväxling in på tävling. Vad är det jag gör? Har vi tränat momentet för lite den sista tiden, eftersom det normalt sett är vårt bästa moment? Belöningsförväntan-placering? Tankarna maler runt i huvudet…

Hopp över hinder 9 Snett
Här börjar det barka utför riktigt ordentligt. Hindret stod precis i höjd med vår bil, där skrikapan förvisso satt med nosen upptryckt och vrålade dämpat inifrån den numera stängda bagageluckan, men Baileys var helt utstörd och gör ett helt fantastiskt dåligt uthopp. Hamnar supersnett och jag tänker, att tar han hindret på tillbakavägen, är det ett mirakel. Om det var ett mirakel, eller om det var allvars-tonen i mitt skarpa Hopp!-kommando som gjorde det, hursomhelst så hoppade han tillbaka och riktigt snyggt tillochmed. Spontana applåder från publiken var lite plåster på såren….

Fjärrdirigering 6 Många kommandon
Dags för sista momentet och ett gäng tävlande som är klara för dagen packar in hundarna i bilarna som är i jämnhöjd med vår. Baileys tittar som hypnotiserad, och jag är vansinnig. Jävla hund. Jag vet att man inte får tänka så, men det gör jag. Baileys. Du är hunden som är som en klippa, som nästan är omöjlig att störa ut  – möjligen med undantag från pipisleksaker…Att se min hund, som jag känt i snart fem år, så här ur balans och ur fokus – ja det smärtar. Dags att börja störningsträna ordentligt, tydligen finns det ett behov nu. Men vi börjar med att hitta tillbaka till glädjen i lydnaden igen samt lämna satanisiska lillasystern hemma.
Positivt med fjärren var att det var fina skiften, trots att jag fick upprepa Sittx2 på båda uppsitten. Positivt är också att han inte låste sig helt och hållet – det gick faktiskt att nå honom med upprepat kommando!

Helhetsintryck 9 Tar i halsbandet
I efterhand har jag analyserat mycket hur han skulle ha varit om inte Humla fullkomligt förstörde för oss i början. Jag vet att man inte skall skylla ifrån sig, men tyvärr. Den här gången skyller jag faktiskt en stor del på Humla. Jag tror utöver detta, att den långvariga värmen påverkat honom negativt – det har varit långa dagar med förhållandevis mycket motion nu när husse haft semester, plus att det varit någonting som inte riktigt stämt med honom de sista veckorna (mer om detta i ett kommande inlägg)
Då vi ägnat mycket av tiden i vår och sommar åt att strama upp momenten, säkra upp dem och minska risk för tjuvstarter och kockoflängbeteenden på plan, har vi nog tyvärr tappat en del av glädjen på vägen. Denna glädje, spontanitet och energi är ju Baileys signum. Återigen hör jag Monas röst i huvudet ”Balans, Emma, balans…”
Ja det är garanterat en av mina största svagheter som förare – jag har svårt med balansen.Svårt att känna när kampanjat klart något, och istället behöver lägga krut på något annat. Det är väldigt lätt att det blir för mycket av det goda, åt båda håll. Tänk att det skall vara så svårt att hålla sig på vägen, när det är diken på båda sidorna…. 😉

Jag har inte anmält till någon klass 3 ännu. Nu skall vi fokusera på bjudningar, frivilliga beteenden och kvalitetssäkra det som fallerat i långa kedjor. Det är han värd, min prins. För trots den här bedrövliga rundan, skrapade vi faktiskt ihop till ett förstapris, helt otroligt.

Summa 164,5 p och ett 1a pris! Och numera kan Stor-Tut titulera sig LP Katchaniis Hellraising Haddock ♥ Tvåa i klassen kom vi också, inte illa 😉
Tyvärr är filmen, om möjligt, av ännu sämre kvalitet än den från Kungsbacka. Det skymde och Mikael stod långt ifrån. På både Baileys och Humlas rundor gick större delen av momenten på bortre ändan av planerna så att publiken satt längst ifrån. Inte särskilt publikfriande? Jag lovar härmed, en aning högtidligt, att köpa en riktig filmkamera.
Tillsvidare, får ni hålla tillgodo med den här videosnutten.

Hur gick det för Lill-Tut då? Jodå, hon väntade skamset på mig i bilen men inte kunde jag vara arg. Gjort är gjort. Det som hände var ingens fel. Eller kanske mest Humlas fel.
Men hon gjorde en sån himla fin runda som sista startande i LK1 att allt rann av mig, och vi kunde förbereda oss riktigt bra inför vår start. Hon kändes fin och bra i kontakt! 🙂

HUMLA LK1

Platsliggning 10
Jättefint, tittade bort någon gång men låg annars kanonbra. Skönt!

Tandvisning 10
Humla fick jättemycket beröm av domaren för att hon satt så fint och sträckte upp munnen mot honom på mitt Visa tänderna-kommando 😉

Linförighet 6,5 Vp, sätter sig ej, ss, luft, dk
Först tyckte jag att det var oförtjänt lågt betyg på linförigheten, så himla dåligt gick det väl inte? Hon gick med sån himla fin kontakt och följde med utan att sprattla iväg i språngmarsch. Men Mikael påminde mig om att hon faktiskt tappade bort mig i vissa svängar, bla en helt om vändning. Tyvärr fick vi sneda, sega eller obefintliga sättanden – hennes ”paradgrej” – detta har vi nämligen kampanjat stenhårt i veckan när det gäller momentet ställande; att jag skall kunna gå in till sidan och stå vid sidan utan att hon sätter sig. Så hundra miljoner köttbullebitar för att man skall stå – ja, klart att det spiller över en del på fria följet 😉

Läggande 10
Inte mycket att tillägga, jättefint och jag är supernöjd med alla delar!

Inkallande 9 Ls, ss
Farten är det inget fel på, men ingången blev lite sisådär. En generös domare hade nog gett en 10a för detta, trots allt.

Ställande 8 Dk kropp, start
Målsättningen för dagens tävling var att inte nolla ställandet, läggandet eller apporten. det lyckades vi fint med 🙂 Inför ställandet fick jag henne dock inte riktigt med mig – en trend som jag anar beror på kommenderingen från tävlingsledaren. Hon blir störd och får svårt att sortera. Det har jag märkt om jag själv agerat tävlingsledare och pratat ”Nästa moment är ställande. Du ställer hunden på mitt kommando blabla…”, då har hon haft svårt att följa med på mitt nästkommande Fot-kommando.

Apportering 7 Ändrar ställning, hoppar
I veckan har vi bara fokuserat på grundövningarna – gripa och hålla fast. Att hon aktivt sträcker sig i gripandet tycker jag är bra – att hon inte sitter kvar i utgångsställning struntar jag i. Det är så låg koefficient på momentet och jag vill lägga en bra grund inför tvåans och treans apportmoment. Hon höll fint och stadigt, vi hade kontakt och hon tuggade inte. Jättenöjd! 😀

Hopp över hinder 10
Paradmomentet! Såklart en 10a! 😉

Helhetsintryck 9 Mycket trevligt, glad hund!
Ytterligare en bra genomförd tävling med supergo känsla och samspel mellan oss! Så himla roligt! Humla är superduperskojig att tävla – och publiken bara älskar henne. Det bådar gott inför höstens starter  🙂 Film (av öststats 60-talskvalitet) finns här.

Summa 174 p och ett förstapris!