Förra torsdagen var det dags för en tvådagars kurs i tävlingslydnad för finska Jessica Svanljung, som jag längtat efter sedan jag bokade in den i somras! 😀 Jag har gått en kurs för Jessica tidigare, vilken gav extremt mycket och jag kommer verkligen ta alla chanser att träna för henne även i framtiden!

Jag och Pluttelutte myser efter vårt första pass. Detta älskar Baileys – att sitta och trycka sig mot en, och tigga klappar. Slutar man klappa, trycker han rumpan ännu hårdare emot benet 

Morgonen började dåligt. Efter en tuff klinikvecka med hårt jobb, tufft plugg och lite sömn så trodde jag att jag skulle dö när klockan ringde vid fem. Väl i Göteborg upptäckte jag att hela staden förvandlats till ett fantastiskt dåligt organiserat vägbygge. GPSen klarade inte av att vägleda mig och enorma köer gjorde att genomsnittshastigheten var nere på 12 km/h…Naturligtvis när jag väl var framme i det industriområde där lokalen skulle ligga, så hittade jag den inte. Körde förtvivlat runt, runt, tills jag med gråten i halsen äntligen fick tag på Tina i telefon och hon kunde lotsa mig rätt. Det visade sig att alla andra också var försenade pga köerna, även Jessica och Tina. Puh! Vilken tur i oturen!

Jag avskyr att komma oförberedd och känna mig uppstressad inför hundträning. Jag tycker man är skyldig sin hund att själv vara lugn och i balans, innan man egentligen kan kräva detsamma av hunden. Som tur var, är Baileys van vid såna här upplägg vid det här laget, så han traskade lugnt in i sin bur och slappnade av direkt medan vi körde en samling. Så skönt för mattes nerver! Naturligtvis blev jag nummer ett, och hann inte värma upp ordentligt. Jag skulle visa upp vårt sämsta moment, det fria följet, med en dåligt uppvärmd hund och inför en massa främmande människor i en ny bullrig lokal….

Är det inte min tur snart? Jag som är så gullig? Faktiskt? 

Det gick långt över förväntan! Visst, lite fnysningar och nysningar och blicksläpp ibland, men överlag jättefin position och det kändes bra även att gå längre avsnitt till Jessicas kommendering. Jag fick feedback och instruktioner om hur jag skall träna stegförflyttningarna och vilken fotförflyttning jag skall ha, vilket tempo som ser bäst ut i sakta respektive ökad marsch, så att det flyter på fint.

Här är några punkter jag skall tänka på överlag:
– Sakta inte in inför helt om marsch
– Säg Fot och belöna kontakt. Fot skall betyda “Tag kontakt”.
– Är han ofokuserad*, säg “Hey, Fot!” eller gör en jättesnabb halt. Belöna sedan när han är bra i position och jobbar fint, alternera med röstberöm och andra belöningar.
– Säg Fot inför varje nytt marschskifte
– Var noga med grundpositionen. Inga tassar framför mina tår. Kampanja in så att han sätter sig rätt från början och har en hög förväntan på detta. Säg Fot och direkt Yes! när hunden kommer in i postion, kasta köttbulle eller dra ner en leksak.
– Säg Fot och gör mycket vänstersvängar. Det är i vänstersvängarna vi tappar när han blir ofokuserad*.

När mitt pass var över, avslutade Jessica med orden “Njut av det fria följet, för det SER bra ut!”. Jag sken som en liten sol inombords. Under dagen tränade jag sedan själv på det fria följet i den andra hallen, en våning ner. Det kändes otroligt bra för oss båda! Eller det tror jag iallafall, för Baileys var jätteglad och ville bara göra mer och mer fritt följ.
*När jag skriver “ofokuserad” så menar jag just blicksläpp eller nysningar/fnysningar. Han går egentligen aldrig ur position eller gör något annat, t.ex. nosar.

Tips från Jessica: Testa av ordet Fot, hur pass väl det betyder “kontakt” för hunden. Håll vänster arm rakt ut i axelhöjd med en leksak eller stor godisbit i handen. Kommendera Fot – hunden skall då göra en ingång och ta kontakt, dvs släppa fokus på leksaken och vända blicken mot dig.

Glad svans!  Men hmm… varför ser det ut som att jag vill strypa honom? Kolla in min min! 🙂

Efter lunch var det dags för mitt andra pass, och jag valde blandannat att titta på våra fjärrskiften. Ligg-stå är ju som bekant, en katastrof, där vi nått minimala framsteg på ett halvårs tid. Helt otroligt egentligen, hur något som borde vara så enkelt inte har fungerat överhuvudtaget 🙁 Det är längesedan jag slutade med godishand, men på senare tid har jag märkt att jag fått in en handtarget-markering med nosen oavsett vad jag gör för handrörelse. Han tror att det är det han skall göra och tänker nog inte alls fjärr egentligen. Att visa upp något som är katastrofalt dåligt, är ju inte direkt kul när det sitter massa duktiga hundmänniskor och tittar  (ja, jag tror faktiskt att alla var på SM-nivå utom jag… :-)), men man kommer inte framåt heller om man inte vågar träna på det som faktiskt är dåligt.

Jessica började direkt med att bryta nosmarkeringen med att putta till honom på nosen några gånger. Baileys spärrade upp sina stora bortskämda och väldigt vackra ögon och tittade på mig samtidigt som han pep….”Mamma! Den här dumma tanten låter mig inte nosdutta! Nu åker vi hem!”
Men den dumma tanten sa bestämt “Tyst” åt honom, vilket fick tallriksögonen att bli ännu större. Gud vad förvånad han var, och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Det här med finsk sisu kan verkligen golva en dramaqueen som Baileys… 😉

Aldrig smakar väl fika så gott som när man är iväg på träning! Min snälla syster hade skickat med mig en jättegod hembakad muffins som tack(!) för att hon fick passa Humla i två dagar 

För att göra en resumé över träningspasset så var det två delar som gjorde att vi nådde ett enormt genombrott!

1. Vi bytte ut Stå-ordet mot Upp, eftersom Stå är så utställningsförknippat för honom och han steppar med tassarna.
2. Jag måste acceptera en liten förflyttning med ena baktassen, på det stadie han är idag. Att mentalt intala sig att detta var okej, gjorde att jag vips fick in så många fler flytiga repetitioner och på bara några få pass så kunde jag selektera ut de ligg-stå som jag ville ha – och äntligen den mängdträning som gjorde att Baileys successivt började förstå vilka ligg-stå som gav belöning, och vilka som inte gjorde det. Det låter simpelt, men jag har varit så himla “låst vid tanken på låsta baktassar” att jag inte kunnat tänka i andra banor för att nå mitt mål.

Inga problem med att slappna av, trots att man är på en ny plats med massa främmande hundar 

Tillsvidare kör jag ligg-stå utan handtecken eftersom handtecknet stör honom. Jag har ju tidigare varit fixerad vid och frustrerad över att jag måste ha ett fungerande handtecken att detta har blivit centralt i våra fjärrpass, och nosduttandet tillslut gjorde entré.

Tips från Jessica: Träna fjärrskiften med lite annorlunda belöningsplacering. Lägg ut godisbitar på varsin sida om hunden, i höjd med hundens framtassar, cirka en meter ifrån. Gör 1-2 skiften beroende på nivå och säg sedan Varsågod. Flytta successivt godisbitarna närmare och närmare hundens tassar, och kom ihåg att lägga godis på båda sidor.

Trötta och med många nya bekantskaper i bagaget for vi hemåt på kvällen. Baileys var jätteglad, busig och träningssugen när vi kom hem. Det är mitt bästa kvitto på att han haft roligt och är nöjd med sig själv! 

Baileys Bussvans var lekig och träningssugen när vi kom hem, kanske lite extra glad för att han märkte att Humla var bortlämnad, så vi körde faktiskt lite fjärr innan grabben däckade i soffan! Åsnan hänger fortfarande med överallt…men hans liv hänger bokstavligt talat på en skör tråd… 🙂

♥ ♥