Nu har jag landat i soffan med ett stort glas mjölk och en kanelbulle, så här på kanelbullens dag, efter en hundlös vecka i Helsingborg och nya lägenheten!

Ikväll när jag hämtade dem från dagis, stack jag ut och lade spår som de fick gå efter ett lydnadspass och sedan lyxade vi till det med varsin grundlig massage. Konstaterade att jag inte skrivit något inlägg om hur spårträningen egentligen går. Well, för Baileys del så är jag nere i en svacka för tillfället. Det är möjligt att han också är inne i en svacka, men han har antagligen alldeles för bråttom för att märka detta….

Lägger jag två spår, så går han det andra klockrent. Lugnt och metodiskt och med fina vinklar. Det första spåret hänger han i selen som en mentalpatient, zickzackar sig framåt samtidigt som han gasar på med turboväxlar och fyrhjulsdrift. Ibland plöjer näsan i backen, ibland vindar han högt ovanför marken. Ofta vittrar han efter sin slutbelöning. Är slutbelöningen en pipis, då är han galen. Sett ur en utomståendes perspektiv, när vi flyger fram och tillbaka därute på stubbåkern, så ser nog Baileys ut som en skitfull jobbig göteborgare på en finlandsfärja, och matte en tafatt och klen reumatisk-värkbruten assistent som hänger och dinglar som en vante i linan.

Eftersom vi tidigare gått från klarhet till klarhet och spårat i både ösregn, storm, på olika underlag osv utan problem, tänkte jag att den senaste tidens virrvarr kanske berodde på att vi helt enkelt gått för fort fram. Så nu har jag backat rejält, och lägger ut mer korv/köttbulle i spåren. Imorgon är planen att lägga två raka spår med en 45graders vinkel och slutapport nästan direkt efter detta.

Hanteringen av apporterna är jag nöjd med, uppletandeövningar och spårapporter är jätteskoj, oavsett om jag belönar med leksak eller godis. Jag behöver dock göra någon plockövning med apporten innan vi skrider till verket med själva spårarbetet, då söta herr Skördetröska annars obekymrat kan plöja förbi apporten.

Lilla Humla har också fått börja spåra…och självklart spårar hon som en liten prinsessa! Ivrigt, men ändå kontrollerat och hon blir jättelycklig när hon hittar sin slutbelöning i burken. Man hör på hennes nosarbete hur hon arbetar, det riktigt “kluckar” i nosen när hon skuttar fram i spåret. Hittills har vi lagt korvbit i vartannat steg med lite uppehåll och endast raka spår med någon svag vinkel.

Men hur jag skall få fason på storebrorsan får framtiden utvisa. Jag kan alldeles för lite ännu, och blir osäker på hur jag skall läsa honom och agera i spåret. Han är supertydlig med hela sitt kroppspråk när han spårar, då pinglar svansen fram och tillbaka som en antenn. Men hur skall jag göra, särskilt i början, då han bara vill köra på som en galen ångvält? Jag märker att det skapar mycket uppdämd frustration när jag håller tillbaka honom i linan. Ja, jag får experimentera lite mer och hoppas på att få lite feedback från Kennet och Florence vid nästa spårtillfälle. Jag missade tyvärr söndagens kurs då vi flyttade 🙁