IMG_5147

Ja, nu har jag hunnit landa lite och så smått kommer vardagen tillbaka igen efter valpkullen. Vardagen innebär sista terminen på läkarprogrammet, ett jädra flängande mellan Örby-Lund, köksrenovering och återupptagande av hundträningen igen.

För det första kan jag bara konstatera, det som alla uppfödare säger men som man nog ändå inte riktigt förstår förrän man är mitt upp i det, att uppfödning av en valpkull är ett heltidsarbete. Iallfall från att de är 5-8 veckor. Man gör ingenting annat än städar, matar, leker, miljöberikar, städar, matar, åker på utflykt osv. Jag kan säga att våra valpar krävde precis den tiden som vi gav dem, och vi hade kunnat ge dem mycket mycket mer – jag tyckte tillexempel att ge sju stycken individer adekvat egentid varje dag var svårt att hinna med. 15 min x 7 = jättelång tid. Gör alla andra uppfödare detta? Jag vet att svaret på denna fråga är nej, men jag kan inte låta bli att undra om det egentligen inte borde vara obligatoriskt, om man strikt ser till den individuella valpens utvecklingsbehov.

IMG_5159

Jag är jättenöjd med upplägget att ha en valplåda i sovrummet de första två veckorna, och sedan ha en betydligt större dagishage med en mindre sovlåda i, i vardagsrummet den resterande tiden. Den första veckan var de i dagishagen på dagarna och flyttade upp till valplådan på kvällarna. Att ha en våtrumsmatta uppvikt kring en stomme om 2tum2 var otroligt praktiskt, liksom att ha lite lägre höjd på nätet. Kompostgaller tycker jag blir onödigt högt. Humla hoppade i och ur hagen på två Ikea-pallar. Dessa blev snabbt superäckliga eftersom hon blödde och gärna satt som en liten snuskig korp och vakade över sina små nere i hagen. Dessutom var pallarna inte slutna nedtill, vilket gjorde att alla leksaker och ben och pinnar och tidningspapper och all annan möjlig och omöjlig rekvisita i dagishagen trycktes in därunder. Nästa gång får vi konstruera en liknande lösning, men kanske med en ett öppet ”tak” som insteg, så att valparna även kan utnyttja utrymmet under? Jag tyckte att dagishagen blev i minsta laget sista veckan med sju valpar – som tur var hade vi dem utanför hagen mer än de vistades i den, men någon meter till på bredd och längd hade inte skadat. Nu har jag inte de exakta måtten i huvudet, 2,5×2,5 meter kanske?

IMG_5162

Ja vi har konstaterat att valpuppfödningen var ett heltidsarbete vad gällde de praktiska bitarna. Sedan återstår en tiny tiny detail, nämligen valpintressenterna. Som skall beredas plats för trettiofemtusenbiljarder besök fördelat över dygnets alla timmar och minutrar 😛 Typ. Ja, det här är supertaskigt, men det är inte själva valparna och deras menageri som är mest tidskrävande, utan alla valpbesök. Och det är egentligen inte valpköparna i sig heller, för alla är supertrevliga och verkligen sådana som jag skulle kunna sitta och kvittra med en hel dag utan problem, utan det problematiska i att försöka skarva in allesammans i kalendern. (Nu blir det förstås lättare om man har mindre kullar, hade Humla fått 11 valpar hade jag förövrigt skjutit mig själv.)

Till nyttodjuren bokades alla valpköpare in för två besök – första besöket skedde när de var tre veckor och detta besök var egentligen meningslöst ur ren valpsynpunkt, eftersom de i princip bara sover då. Däremot ville JAG träffa valpköpare som jag inte träffat IRL vid denna tidpunkt, för att bestämma mig om de var aktuella för kullen eller ej. Många uppfödare rådde mig till att ha gemensamma valpbesök, typ en helg när de är 4 veckor och en när de är 6 veckor, och thats it, kunde man inte komma då så fick det vara liksom. Men detta upplägg kändes jättefel för mig, eftersom jag vill träffa och prata med varje valpköpare var och en för sig, och känna att man verkligen har tid avsatt för detta. Om det blir en lika stor kull nästa gång, kommer jag dock vara betydligt mindre flexibel i vilka tider jag kan erbjuda valpköparna besök. Det får bli två helger, som man som valpköpare verkligen får prioritera, om man är intresserad av en valp.

IMG_5179

Valpintressenterna då, hur valde jag ut dem? Fyra stycken var ”klara” sedan tidigare, när röntgen visade sex valpar, kontaktade jag två till från sparade intresseanmälningsmailkonversationer i inkorgen. Och när det de facto kom ut sju stycken så var jag faktiskt så fräck att jag höll på den sista valpen ända in till sista veckan, då jag bestämde mig. Den här typen av gambling kan man hålla på med, om man har intressenter så att det ”räcker” – men den största faktorn var att jag inte bestämde vilken valp som skulle till vilken förare förrän efter valptestet, och ville ha en valp över att spela med. För det är egentligen först 6-7 veckan som man verkligen kan testa valparnas individuella egenskaper, och har man då ”låst fast” sig vid sina valpköpare långt innan dess, kan det bli så att man tvingas placera ut en valp som inte skulle passa optimalt hos någon förare. Förstår ni mitt luddiga resonemang? 🙂

IMG_5506

Om vi går över till valptestet då, så ser jag just detta med den sena utplaceringen, som dess största nackdel. Jag tycker egentligen inte att det är optimalt att inte få veta vilken valp som blir ”sin” förrän sista veckan – och valpintressenterna måste förstås ha vetorätt. Valptest kan dock göras tidigast när de är sju veckor gamla, och gärna äldre än så, vilket är praktiskt omöjligt om man nu tänkt att sälja någon av valparna i kullen…Naturligtvis hade jag mina aningar om vilken valp som skulle hamna hos vilken förare och förarna hade i sin tur förstås fått lämna önskemål efter resonemang med mig i dagishagen, men det definitiva beslutet togs inte förrän efter ”slutdiskussion” med först testledaren, och sedan med valpköparna individuellt. Mitt intryck är att alla blev jättenöjda med sitt val – och det är idel glada och lyckliga rapporter över hur individerna fungerar i sina nya hem ♥ Men återigen, att man de facto inte bestämmer sig förrän i elfte timmen, tycker jag är en nackdel, med tanke på att valpköparna måste beredas möjlighet att ”backa ur”.

Valptestet som sådant då? Ovärderligt i mina ögon! Vilket superbt och seriöst upplägg! 😀 Väl genomfört och man fick ut otroligt mycket, både genom observationer av valpen men också av diskussionen med testledaren. Att det dessutom blir ett ”objektivt” resultat tycker jag är attraktivt, liksom att det faktiskt är ett officiellt test och inget ihopsnickrat hemmafix efter eget tycke. Valparna får genom SBKs valptest ”Känd mental status Valp” under Tävlingsfliken på Hunddata, och upplägget är konstruerat för att enkelt kunna jämföras med MH’t, vilket förstås underlättar min statistik och indexering 🙂

IMG_5510

Vi kan gå tillbaka till valpintressenterna och hur jag selekterade fram dessa. Jag annonserade parningen genom bloggen samt på den privata sajten Staffinfo. De som verkligen hade läst igenom all info på bloggen och kanske tom följt bloggen under ett tag, vilket den absoluta majoriteten faktiskt hade gjort, skickade allesammans in jättefina intresseanmälningar. Vilket såklart var kul! Sedan fick jag en hel drös med intressenter som hittat kullen genom annonsen på Staffinfo, och där var det verkligen blandad kvalitet, om jag får uttrycka mig lite taskigt. Men mail av typen ”Har ni någon röd tikvalp kvar?” var lyckligtvis bara en handfull, och sådana mail hade jag faktiskt inte tid att svara på. Andra mail där man presenterat sig själv på ett bra sätt, men där jag bedömde att man inte var rätt person för just våran kull, hänvisade jag till andra uppfödare efter lite mer utförlig diskussion kring vad det var för typ av staff de önskade sig. Jag hoppas att jag lotsade dem rätt 🙂

När det gäller marknadsföring via hemsida eller blogg, så är det som jag nämnde, lätt att hitta rätt personer bland sina bloggföljare. Men ”utomstående” intressenter då? Att ha en flik som hette ”Mini-Humlor 2014” var tydligen alldeles för subtilt, så den fick jag ändra på till ”VALPAR” efter ett tag, eftersom det var så många som hade svårt att hitta informationen på sidan. Det är förstås en nackdel att bara ha en blogg som skall rymma all info, och jag har ”framskridna” planer på att göra en kennelhemsida, för mer överskådlighet och tydlighet. En hemsida borde jag förstås ha lanserat från början, så här med facit i hand. Jag håller med mina kritiker, om att parningen inte annonserades ut på något optimalt sätt via bloggen och flikarna. Att intresset var så stort för kullen beror på nog dels på att parningen varit utannonserad en gång tidigare, och att jag därför hade intressenter som hängde kvar, samt att bloggen gör att man får en kontinuerlig ”marknadsföring” av sig själv och vovvarnas liv och leverne. Vilket jag tycker är jättepositivt! Men som sagt, en hemsida är ju inte svårt att fixa, så där blir det bakläxa 😀

IMG_5514

Den här kullen valde jag att barfa samt varva med att ge färskfoder, precis som deras mamma blivit utfodrad innan parning och under hela dräktigheten. Om detta har jag enbart positiva erfarenheter att dela med mig av. Ingen diarré, fast ”barf”-bajs i dagishagen, jättefin päls och jättefint hull. Till och med väldigt bra hull. De flesta såg ut som knubbmarsvin när de lämnade boet 😉 Detsamma gäller för deras mamma – som fortfarande har formen av knubbmarsvin trots att det gått två veckor sedan mammaledigheten tog slut. Här vill jag ge mig själv en brasklapp – bara för att en tik skall ge di åt sju valpar behöver man inte mata på henne som om hon skulle föda ett mindre u-land…särskilt som tiken verkar ha närmast obefintlig förbränning tiden efter att valparna flyttat ut?
Humla tunnade ur andra veckan med valparna, och då ökade jag på maten – som mest fick hon när de var fyra veckor. Från femte veckan började jag minska, och från sjätte veckan eftersom ”ingenting hände” och mjölken fortfarande sprutade ur henne, ströp vi maten. Med facit i hand borde jag haft ett annat upplägg – valparna började få fast föda från tredje veckan och åt som små ponnyhästar när de var fem veckor. Jag borde minskat på maten mer drastiskt, alternativt inte ökat upp den så mycket från första början. Humla vägde 11 kg före parning och vägde i söndags in på 14,3 kg, så nja, med facit på hand hade hon nog överlevt på lite mindre mat. Inte enligt henne själv då, förstås.

Att fortsätta barfa eller färskutfodra var ett ”krav” från vår sida när det gäller våra valpköpare. Inte egentligen för att det är det optimala sättet att utfodra en hund på (vilket det förstås är enligt min mening) utan för att min utvärdering av kullen skall ha så få felkällor som möjligt. Om en eller flera av dessa valpar, trots total råutfodring och invänjning av alla vanligast förekommande proteinkällor under ”modersmjölksskydd” med mammans IgA och IgG-antikroppar, t.ex. utvecklar foderallergier så får jag tillskriva detta en betydligt större genetisk komponent eftersom miljöfaktorerna så gott som är eliminerade. Om ni förstår min tankegång?

IMG_5483

Ja  det här var, kanske lite osammanhängande, reflekterande tankar kring projektet med nyttodjurskullen 🙂 Är det någon del som ni saknar får ni gärna hojta till!
Ang valpuppföljningen får jag återkomma med utvärdering om typ ett år. Jag kan redan nu avslöja att få ihop helger där både samtliga sju valpköpare, jag, inbjuden gästinstruktör samt tilltänkta träningslokaler är lediga – det är inte gjort i en handvändning 😉