I fredagskväll var jag och Baileys på Göteborgs Hundarena och träningstävlade LK3. Otroooooligt nyttigt och jag fick verkligen kvitto på många saker. För det är ju så, att man kan träna hur mycket tävlingsmässiga kedjor som helst – men det blir aldrig samma sak som riktig tävling. Och den här träningstävlingen var verkligen upplagd som en riktig tävling – med lottning, sedan gruppmoment osv. Det gjorde att jag kände en helt annan nervositet och – antagligen betedde mig ganska annorlunda, för vi fick en helt annan känsla på planen mot vad vi brukar. Med helt annan känsla menar jag inte balans och harmoni som jag hade tänkt, utan oavbruten gråt och tjuvstarter… 😉

Tyvärr fanns det minimala uppvärmningsmöjligheter och Baileys var en laddad krutdurk. När han är så här behöver jag värma upp med fartmoment, några apporteringar, hopp osv så att han får rasta sina rakettassar innan det är dags för allvar. Nu blev det ”uppvärmning” med fritt följ på två meters yta, samt fjärr…… 🙁 Nej det här duger inte, med facit i hand. Undrar hur jag skall göra ifall jag vet om att det inte går att värma upp på något vettigt sätt – skall man värma upp hemmavid eller åka en sväng till egna brukshundsklubben innan man far på tävling? Tål att funderas på….

Vi började med gruppmoment, alla klass3 och elitekipage tillsammans, och Baileys var tokladdad. Tack vare att vi har en bra rutin inför sitt i grupp gjorde han detta moment perfekt tävlingsmässigt, trots att han satt helt ”skevt” med sina framtassar och båda hundarna på vardera sida om honom la sig ner. Han höll fint fokus och det rådde inga tveksamheter om vad han skulle göra. Fina Baileys!

Hunden på hans vänstra sida var otroligt orolig och ljudade, den värsta damp-pajasen jag sett på år och dar. Hundfan var tamejtusan överallt i hela lokalen, och matte hade ingen koll… Innan gruppmomenten hade hans slappa matte råkat släppa fram honom två gånger till Baileys och även om han är trygg med mig så är det inte trevligt. Dels för att jag vill att träning och tävling inte på något sätt skall vara förknippat med fokus på andra hundar, och dels för att man självklart kan få tråkiga upplevelser med främmande hundar som förarna inte har koll på, och inför tävling/träning vill jag känna mig fokuserad på min hund och inte gå runt och vara irriterad på medtävlande.
Inför ligg i grupp eskalerade crescendot från damp-hacke hackspett och det bidrog, enligt min tolkning, mycket till att Baileys inte ville bjussa på någon hakan i backen den första halvan av platsliggningen. Ett klokt beslut att vara synlig på platsen! Han la sig fint ner och hakan i, men lyfte upp den när jag lämnade och låg sedan och tittade bort från strulpellen under hela momentet. Jag bekräftade honom med ”nickanden”, för att tala om att han var duktig och att jag fanns där. Vilken tur att vi tränat mycket på sådan ”diskret” bekräftelse när det gäller platsliggningen, han låg fint och tyst. När det var cirka en minut kvar så la han ner hakan.

Sen var det en stunds väntan, jag hade startnummer 4, och det fanns inga uppvärmningsmöjligheter alls. Att värma upp i korridoren in till hallen var inget alternativ, där puckot med damp-hanen lämpligt nog lagt sin hund mitt i vägen – där låg den och skrek med noll impulskontroll…nej tack.
Jag skulle göra hela LK3 med modifieringar: jag hade räknat med att Baileys skulle vara laddad i inomhushall och ville därför att en medhjälpare skulle drämma en pipis i backen bakom honom DIREKT på mitt ståkommando, dvs INTE vänta på att hunden skulle stanna i inkallning med ställande. De skulle kasta pipisen rakt i backen, dvs inte på honom – tanken är ju att han skall kasta sig bakåt och springa till pipisen ”som kom oväntat från ingenstans” och att han skulle detta som minnesbild. Sedan ville jag ha en target till höger i bakkant på rutan eftersom han den senaste tiden dragit åt vänster, vittringen avstod vi och fjärren ville jag göra på 5 meters avstånd.

Redan i ingången på plan förstod jag att jag inte hade vovven riktigt med mig. Fria följet som varit så fint i kedja sista veckorna blev mer ett ofokuserat pip och blicktapps-kalas. Lätta tassar och tjut i långsam marsch. Rövhatt också!
Sättandet var fint, bortsett från gråten inför momentet. Gråtandet är förövrigt gemensam nämnare för SAMTLIGA moment denna fredagkväll….Det var ett bra tag sen Baileys Tut och Piporkester AB gjorde något framträdande, men denna kväll gjorde de comeback med besked. Som en oerhört emotionell säl skuttade Baileys runt och växlade mellan ledsenhet, avgrundssorg, upprymdhet, enorm glädje, gråtmildhet igen, därefter total lycka osv.
Inkallningen blev naturligtvis pannkaka – pipisen kastades rakt mot Baileys som närapå fick den i huvudet, så det blev inte alls den effekt jag ville åt.
Inför rutan tjöt Baileys som en ångvissla och tjuvstartade. När ni tittar på filmen kanske ni tolkar allsången som att han har enorm förväntan ut till rutan – men han har faktiskt rätt dåligt tryck ut och ser inte targeten till en början. Jag tolkar mer allt ljud som att han är osäker och belastad av situationen, och så ljudar han som en ångvissla för att lätta på trycket liksom. Vår obefintliga transportrutin denna kväll tror jag hade stor bidragande faktor – på filmen flamsar ju matte runt som en yr höna utan att ha kontakt med stackars fina vovven mellan momenten!
Apporteringarna var fina, en tjuvstart på metallen och en svår hoppapport där apporten drämde rakt i staketet på andra sidan. Jag är nöjd med dessa moment då vi tidigare i kedja har haft problem med dåligt utförande och låg förväntan inför momentet – det var som bortblåst denna kväll 😛
Vi avslutade med fjärren – Baileys kändes inte det minsta låg utan kunde nog gjort några moment till utan att tröttna. Hemma kan vi göra skiftena med fin teknik på 5 meters avstånd nu (jämfört med början av februari när vi kunde göra stå-ligg och stå-sitt på typ 1 meters avstånd är det enorma framsteg!) och jag är jättenöjd med hur han utförde fjärren denna ”tävling”. Inte alls störd av tävlingsledaren bakom och tänker rätt hela tiden även om det blev lite fel. Reagerade fint och uppmärksamt på mina kommandon, bra stadga emellan, tänkte bakåt i stå-sitt även om han inte var stilla med bakbenen så klev han ändå bakåt med frambenen istället för att ”jucka” framåt. Sitt-stå gjorde han med låsta…..framben? Hoppsan!

Efter tävlingen var Baileys jätteglad och nöjd med sig själv och vi busade och jag belönade rejält. Trots att det inte alls blivit som jag förväntat mig så fanns det flera positiva bitar:
– Fina apporter
– Bra uthållighet och glad hund
– Fjärr fungerade i slutet av kedja
– Superfina gruppmoment med svåra förutsättningar

Här är filmen! Tack Gabbi för filmandet – jobbigt att se på men guld värt! 😀
Summa summarum så gav denna träningstävling enormt mycket info till mig som jag nu skall ta tillvara på. Transporter och rutiner inför moment är prio 1. Nu har vi halkat ut lite för mycket på Galna Banarne-skalan…. Nästa vecka väntar kurs för Jessica Svanljung och lite finsk sisu och uppstramning är precis vad vi behöver för att paketera ihop det här 🙂