Jag torkar tassar och släpper in hundarna i huset efter att ha hämtat dem på dagis. Baileys är på sitt allra lekigaste humör, han springer runt runt i huset och slår sig själv med Nasse i huvudet medan han morrar. Sen vill han leka – då måste man jaga honom eller låtsas göra utfall mot honom när han sitter i soffan och ruvar med tindrande ögon. Då tjuter han högt av glädje. Efter några minuter har han lugnat sig och då måste man ha gosestund medan han sitter och knorrar, han är gosig två gånger per dag – tidigt på morgonen och direkt efter dagis. Aldrig annars. Man skall klappa och klappa, klappa i ljumsken, klappa på frambenen och dra lite i rynkorna på hans huvud som han liksom aldrig riktigt växte i….♥
Inte kan ni väl på texten ovan ana att han, min själsfrände och bästa vän och shotgun i livet, är sjuk?

Jag tar det från början. Tanken var att under våren matcha Baileys så att vi kunde starta några elittävlingar under våren och sommaren, när vädret blivit staffevänligt nog att tillåta gruppmoment för en hund gjord av spunnet socker vill säga 😉

Han har känts så fin i lydnaden och under hela våren har vi fortsatt våra fredagsträningar för Mona Kjernholm. I mars bytte jag foder till Priima, på försök, eftersom fabriken ligger bara ett par kilometer från oss och priset är väldigt överkomligt. Under sommarhalvåret barfar jag hundarna i allt större utsträckning, så tanken var att Priima skulle vara ett komplement till barfen, precis som jag använt VoH tidigare i alla år. Jag kan inte säga om foderbytet har något med Baileys att göra, men jag valde iallafall att inte fortsätta med Priima.
Förutom att båda hundarna blev absolut smällfeta efter foderbytet, så fick Baileys en djup böld(?) rakt under trampdynan på sin ena framtass, som vi antagligen inte upptäckte från början. Under en löprunda där vi sprang över grövre stenkross blev han plötsligt blockhalt och blodet forsade från tassen, jag fick bära hem honom och väl hemma när jag tvättat rent såret grundligt konstaterades en djuuuuup spricka rakt upp mellan pektårna på ena framtassen, men även en ilsken svullnad i själva ”simhuden” mellan trampdynor och tådynor, om ni förstår hur jag menar. Vad sjutton var detta? Borde han inte haltat nånting alls innan om det var så att han fått in ett vass tagg/flisa i tassen som kapslat in sig och legat och ”värkt”?

Alla hans trampdynor var dessutom torra och fnasiga, han som alltid haft så fina mjuka dynor och aldrig haft problem med tassarna annat än något enstaka småsår efter terränglöpning eller strandrace. Vad hade nu hänt? Höll han på att klappa ihop och dö av allmän klenhet och ålder, vid åtta års ålder, från att ha varit frisk som en fisk och superpigg?
Jag baddade med lite klorhexidin och tänkte att det nog kommer självläka – med tanke på djupet på såret så var han förstås väldigt halt, vilket skar i hjärtat att se. Varje dag när han kom hem från dagis (där promenaderna sker på grusvägar) hade såret spruckit upp, det kändes tröstlöst. Samtidigt har jag inte möjlighet att vara hemma från jobbet för VAH, Vård av Vovve, i flera veckor..
Men tassbandage eller avlastande socka tänker ni säkert nu? Ja, jag kan bekräfta att jag tänkte likadant. Jag kan också meddela att Baileys själv absolut inte tänkte likadant. Alla typer av sockar och bandage och lindor drog han förstås ättiksurt av sig efter i genomsnitt tre sekunder…

Efter flera veckor så läkte såret äntligen och jag slappnade av. Fy vilken tråkig tid  det hade varit att inte kunna ta med honom ut på joggingturerna, kvällspromenader i solsken kändes som dolkstick i själen när han linkade fram med sin onda tass, nej fy vad ledsamt och trist det var och deppigt det var. Man blir ledsen ända in i märgen när ens hund är inte är riktigt frisk. Jag har nog varit väldigt förskonad från detta, förutom rena olyckor har ingen av hundarna varit dålig mer än några dagar i stöten. Efter denna vår känner jag att jag fått en annan förståelse för den smärta och energiåtgång som tär på hundägare som lever med sjuka djur.

Hursomhelst, allt var i början av maj frid och fröjd och jag satte igång träningen igen och anmälde mig till ett par starter i juni, för att ha en bra morot. Baileys var glad och peppig, Humlas löp kom förstås emellan (som alltid väldigt olägligt…) och det leder ju till en mental breakdown för en livsglad och fortplantningssugen hanhund, men löpet väl var över kände jag att nu kan jag släppa allt som har med Humla och parningen att göra, och bara fokusera på Baileys. Så var iallafall tanken.

En dag när han kom hem från dagis hoppade han återigen på tre ben. Samma tass. Stor spricka ända genom läderhuden. Igen. Dessutom hade sprickan denna gång ”vandrat” i en klyka och engagerade en större del av tassens undersida. Det blev veterinärbesök, antibiotika och tal om allergiutredning 🙁 Kunde det vara furunkulos? Definitionsmässigt är furunkulos en djup inflammation i dermis, dvs underhuden, och är inte en sjukdom i sig utan beror alltid på en underliggande orsak. Allergi är den vanligaste orsaken till furunkulos hos hund, även om den t.ex. också kan orsakas av att hunden får in något främmande föremål i tassen.

Veterinären tyckte förvisso inte att det såg ut som någon typisk furunkulos, men att det var konstigt att sprickan hade kommit tillbaka på samma ställe utan synbart föregående nytt trauma. Vår arbetshypotes är nu att han trots allt haft en infektion som legat och grott inkapslad, kanske av en tagg han fått in och att bakterier därefter kunnat infektera i mellanhuden ostört.
Med mina medicinska kunskaper i bakhuvudet känns det extremt konstigt att plötsligt drabbas av allergi vid åtta års ålder utan inte uppvisa ett enda annat allergisymtom under hela sitt liv. Inga öronproblem, ingen klåda, han slickar eller gnager inte på tassarna, inga rinniga ögon…Nja. Det stämmer inte riktigt, enligt mig. Däremot har jag förstås haft mina funderingar kring foderbytet, detta var ju det enda vi ändrat, men nja, jag vet inte om ett foderbyte på en hund med plåtmage, kan beskyllas för att orsaka tasspricka, och Priima är inte på pappret på något sätt ett dåligt foder.

Hursomhelst, nu startade ett intensivt arbete upp med olika salvor och försök till att avlasta tassen. Det som funkat bäst är faktiskt att skicka med en tassalva till dagis som de får stryka på ett tjockt lager på tassen innan han går på promenad, för att undvika att sprickan hela tiden går upp. Problemet med en sån här skada är att det knappast går att undvika att hunden hela tiden belastar på tassen, särskilt med en framtung hund, utan direkt självbevarelsedrift. Dessutom är han pigg, glad och halt. En extremt ofördelaktig kombo.
Sprickan är nu under fin läkning, men det har bildats som tjock ärr-hud i området som jag är rädd kan gå upp. Därför håller vi på att experimentera med olika salvor här hemma – Aloevera? Zink? Bakteriedödande salva? Man får helt enkelt prova sig fram och se vad som funkar bäst.

Vi tränar försiktigt på gräsunderlag och detta fungerar bra. Man får lägga upp träningen klokt, en inkallning, ett rutskick osv, när det gäller fartmomenten. Och istället pilla med de tråkiga momenten, dvs gruppmoment, fjärr och vittring…hurra hurra… 😛 Någon mer tävling har jag emellertid inte anmält mig till, nu drar projekt fasadrenovering paralellt med badrumsrenovering igång och snart kommer valparna. Kanske blir det inte start för oss förrän till hösten, men det har ingen betydelse för mig, huvudsaken är att få ha en frisk hund!

Baileys är i alla fall pigg och glad, väldigt busig och leksaker slaktas på löpande band på tomten. Hoppas verkligen verkligen verkligen att vi slipper det här nu och får vara problemfria resten av sommaren! Håll alla tummar och tassar för pojken ♥