Amen guuud vad jobbigt det är att vänta….!

 Den här parningen är något jag planerat i drygt ett år nu, hanen hade jag haft span på sedan han var åtta månader ungefär. Det var så mycket som skulle klaffa, först att han skulle utvecklas så som jag önskade, bilda sig en uppfattning om hur mentaliteten var genom att följa honom, hans syskon och släktingar (företrädesvis på facebook och med massa videos från både vardag och träning, eftersom mentalbeskrivningar inte finns i samma form utomlands som i Sverige, och det förstås alltid är en chansning att använda en hund som man faktiskt inte träffat live), sedan avvakta röntgenresultat (och det vet alla som ”letar hanar” utomlands, att det är låååångt långt långt ifrån självklart att man kan tänka sig röntga sin hund, och de uppfödare som tillämpar röntgen, som Brigitte på De La Vauxoise kennel som fött upp Itak, röntgar i regel bara sina avelsdjur vilket gör att man går miste om helhetsbilden)

Den nervkittlande resan för det lilla paketet med otroligt efterlängtat och värdefullt innehåll…

För att summera ihop så är det ingen dans på rosor, och det är inte nödvändigtvis enklare bara för att man använder en hane i Sverige, eller ens ”nästgårds”. Nu när Humla var sen med sitt löp var min största fasa att höglöpet skulle inträffa den vecka i maj då jag är borta hela veckan på akut internmedicin-kurs i Uppsala. Den veckan är nästa vecka. Så jag hade redan börjat planera för hur jag skulle få med mig hunden upp, ordna med hundvakt åt höglöpande tik däruppe eftersom jag skulle vara borta hela dagar från 8-17, och inseminera henne där nånstans i krokarna…TACK Humla, för att jag slapp utsätta mitt nervsystem för denna påfrestning 😉

Har nog aldrig blivit så glad över ett paket, som inte är till mig, innan! 😀

Sedan skall ju precis ALLT klaffa! Som tur var använder sig uppfödaren i Frankrike av landets största insemineringsstation för hundar, som ligger i Lyon, två timmars bilresa bort. Det märktes på försändelsen och informationen som bifogades både i leveransen och på min mail, att den här kliniken var van att skicka semin utomlands.

Hallå? Jag är här nu? Med stamtavla, pass, massa papper, fan och hans moster och så den häringa kyllådan…?

Dock krockade löpet naturligtvis med en tydligen otroligt obligat helgdag i Frankrike i måndags, vilket gjorde att ingen klinik i hela landet hade öppet för semin. Och skulle man fraktat i måndags hade det varit den dyraste helgtaxan. Tjolahopptjolahej liksom. Är tiken i höglöp bryr hon sig föga om suspekta helgdagar, så det var bara vackert att betala för expressfrakten nästkommande dag, dvs tisdagen, så att vi kunde inseminera på dygn 14 som vi bestämt. För att paketet skulle komma fram direkt utan omsvep fick vi ändra leveransadress till min hemadress, då Alingsås Djurklinik, som vi använde oss utav, ligger längs en lantbrevbärarlinje. Här tog vi absolut inga risker till försening!

Söt och sexuell! ♥

Väl framme var det ingen tvekan om att det var rätt dag att inseminera Pumla Tjejflicka på. Hon stod för allt och alla, Baileys var självmordsbenägen och skör som sockervadd därhemma, och veterinär Sara bedömde livmodertappen som helt mogen, det gick jättelätt att föra in instrumentet och på ett kick var insemineringen utförd. Innan själva insemineringen förbereder man vätskan med en särskild lösning och sedan tittar man på spermierna i mikroskop för att se rörligheten och hur många det är. Itaks leverans var av toppkvalitet, de hade klarat resan med bravur. Man behöver minst 200 spermier i en ”sats” för att utföra en inseminering, och Itak bjussade på 770 miljoner. Det firades med mjölk och bulle på Statoil innan vi åkte hemåt! 😀