Ja, livet med Humla innebär många sorger och bedrövelser – men också oerhört mycket glädje och kärlek. Det är en komplex liten vovve, som kanske oftare än de flesta ställer till det för sig men som också har det största hjärtat av guld du kan tänka dig.

Att valptiden var skitjobbig vet ni ju redan. Och de flesta staffevalpar brukar ju vara skitjobbiga. Men alla staffevalpar kanske inte är skitfula, asjobbiga, vindögda och med en alldeles fruktansvärd andedräkt där det känns som om någon daskar en i ansiktet med en rutten makrill, när valpen väcker dig på morgonen.
Baileys hatade Humla och satt hellre i källaren ensam än att umgås med oss. Humla älskade Baileys och ville alltid vara nära honom. Så fort Humla kom och satte sig jämte Baileys så gick han. Ja, det var en otroligt jobbig tid att få in Humla i familjen.

Men nu gillar de varandra. Eller ja, Baileys accepterar oftast att Humla ligger jämte honom och tycker om att leka med henne. Men hade han fått välja hade han garanterat sålt henne på blocket, även idag. De är helt enkelt alldeles för olika personligheter för att fungera riktigt optimalt ihop. Baileys vill ha distans och välja själv, han är alltid med men vill ofta ligga i sitt eget hörn av soffan eller ihoprullad nere vid fotändan i sängen. Humla vill bara ha närhet och det är det enda som är riktigt viktigt för henne – att hon hela tiden har fysisk närkontakt med någon annan levande varelse. Baileys vill hälsa på gäster genom att visa upp Åsnan eller något annat gosedjur och gå runt runt runt och bli beundrad. Humla vill hoppa in innanför gästernas kläder och gosa och klistra fast sig och mysa i evigheters evighet. (Nu på senare tid har vi börjat hålla undan Humla lite, så att Baileys skall få en liten chans att också få hälsa på besökarna. Utan våran hjälp är han hopplöst utspelad av Humla.)

Nej nu svamlar jag iväg. Det här inlägget var faktiskt inte tillägnat relationen Baileys-Humla utan snarare relationen Emma-Humla. Jag har tidigare nämnt i andra blogginlägg att Humla är fruktansvärt jobbig att ha med på promenaderna med Baileys, och särskilt när vi är nere i Helsingborg. Det är mycket uppdämd intensitet, frustration, stress, glädje, lycka och fullt ös medvetslös i en salig blandning. Jag är alltid arg på promenaderna. Otroligt arg. Humla har nog tveksamma associationer till sitt namn, för jag tilltalar henne enbart med min vansinniga Hitler-röst ”HUMLA SLUTA, JÄVLA DUMHUVUD!” ”HUMLA STANNA!” ”HUMLA SAKTA!” ”HUMLA LUGN!” ”HUMLA NU FAN LÄGGER DU AV!” ”NEJ NU JÄVLAR, DIN JÄVLA CP HELVETES DUMFANHUND!”

Hade jag haft ett vapen med mig på promenaderna hade Humla inte levt idag. Och tur att Helsingborgs skogar och motionsslingor är så tätt bevistade av andra människor, det ser ju inte så bra ut att stå och försöka strypa ihjäl sin hund inför förvånade joggare och barnfamiljer 😉

Det är nånting med Humlas sinnesstämning på promenaderna som gör att jag inte kan slappna av. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag antar att det är helhetsbilden av henne som gör att jag hela tiden måste vara på helspänn.
Vad är det då som är problemet? Är det att hon är olydig/springer bort/inte lyssnar på mig? Absolut inte. Och nu kanske ni blir lite förvånade. Men Humla kan jag stoppa med enbart rösten, om t.ex. en hare drar iväg mitt framför ögonen på henne. Hon kommer som en blixt så fort man ropar hennes namn (oavsett tonläge). Hon är otroligt lyhörd. Har aldrig struntat i att komma när jag ropar eller påkallar hennes uppmärksamhet. Jag tror det är rätt unikt för en ung hund som Humla. De flesta har väl varit med om åtminstone någon gång när den glada unghunden drar iväg på egna spännande äventyr…

Okej du har en jätteglad, positiv och lycklig hund som är otroligt lyhörd och lyder din minsta vink. Så vad är problemet?
Jag tror att det är just detta som är problemet. Hon är så fantastiskt lycklig och glad och positiv och livsbejakande osv osv osv osv…Livet är en fest och allting är en lek. Vad är det för fel med att vara lugn och cool på promenaderna, skutta runt och lukta och bara vara hund liksom? Nej, det har vi fanimig inte tid med säger Humla. Hon har två lägen. Antingen går hon som klistrad vid min sida – eller så rusar hon som skjuten ur en kanon rakt fram. Att säga Varsågod är extremt laddat. Jag vill inte ha henne vid sidan och gå ”lydigt” när jag inte ber om det – men hon har bara två lägen. Antingen eller. Jag kan inte lugna henne med rösten, så fort jag påkallar hennes uppmärksamhet så kommer hon in till sidan och lämnar inte förrän hon får Varsågod. Och om det tar ett tag, har hon ju naturligtvis hunnit bygga på sig en massa förväntan och energi så att när hon väl får Varsågod exploderar hon. Det blir en ond cirkel.

Jag skulle vilja att jag kan lugna och reglera hennes intensitet med rösten, utan att hon måste komma in och gå vid min sida, precis som jag gör med Baileys. Hur sjutton kommer jag dit? Nu har jag börjat med att förbjuda lek på promenaderna. Detta kommer nog ta bort 90% av hennes förväntan, eftersom att attackera Baileys är promenadens huvudsyfte. Men samtidigt, är det det här jag vill? Att de inte skall få leka? Vad tråkigt det blir. Promenaderna är ju till för dem och inte för mig.
Jag har också börjat med att ta bort Varsågod, för att avdramatisera hela situationen. Problemet är att det är väldigt svårt att få henne att släppa min sida spontant.

Att ha henne kopplad är naturligtvis ett alternativ. Då blir det ju inga problem alls. Men jag vill inte ha mina hundar kopplade när de inte behöver. Jag kommunicerar inte via koppel. Så koppel är inte en del av lösningen, även om jag naturligtvis har henne kopplad delar av promenaderna.

Måste jag ta så allvarligt på det här? Är det verkligen ett problem med hennes glädje och lycklighet? Det låter ju som ett rätt angenämt problem 🙂 Ja, efter veckans händelse i Helsingborg, där jag fick svart på vitt att mina misstankar stämt, så kan jag inte bara ignorera att det här är ett problem. För att göra en lång historia kort så är Humla för glad och tossig på promenaderna för att kunna ta rationella beslut och ha full koll på sin omvärld. Det är vad jag har misstänkt. Och i onsdagskväll på vår korta kissrunda runt ett eljusspår i Pålsjö skog fick jag det smärtsamt bekräftat. Humla var galen, högintensiv, sprallig och Baileys var otroligt plågad av henne. Men jag var så himla trött efter en hel eftermiddag på operation, och kände att ”Nej jag orkar fanimig inte vara arg ikväll igen. Nu är jag tyst och litar på att hon lugnar sig efter ett tag”.

Humla var inne och röjde lite i ett skogsbryn vid kanten om spåret, som var tätt trafikerat av joggare. Jag kallade inte in henne när några joggare sprang förbi eftersom hon inte befann sig på spåret, och bara var fem meter ifrån mig. Men sen hände allt väldigt fort, att jag inte hann reflektera över det. Humla ser inte mig och Baileys(??), som går några meter bakom henne utan springer först rakt över hela spåret och ut i ett villaområde som ligger bredvid. Jag ser tydligt på henne att hon letar efter oss, och inte t.ex. fått vittring på vilt. Sedan springer hon tillbaka, fortfarande spanande med högt huvud, och touchar nästan i mitt ben när hon vänder upp och rusar iväg i spåret åt det håll vi skall. Vad sjutton gjorde hon nu, tänkte jag?

Humla kommer inte tillbaka, vilket borde vara det mest logiska när man tappat bort sitt sällskap. Och när jag senare pratade med gruppen av joggare hade hon rusat om dem, verkar stressad och tittat sig omkring, för att sedan hoppa rakt ut i den mörka skogen där inga spår går. Jag gick eljusspåret två varv och engagerade ett snällt pensionärspar med en liten hund att gå det andra hållet. Men ingen Humla. Jag stoppade alla joggare jag mötte och informerade dem om att de troligtvis skulle stöta på en liten rödvit tik med reflexväxt på sig. Men ingen hade sett Humla när jag mötte upp dem på parkeringen sedan. Tillslut ringde jag polisen, eftersom det fanns en risk att hon var ute och sprang på stora vägen hemåt då vi gått den vägen till och från Pålsjö flera gånger, där vi dessutom passerar två järnvägsövergångar. Jag tänkte att hästar springer ju alltid hem till sitt stall, det kanske Humla också gör? Polisen var vänliga och skickade en polisbil som långsamt körde ut mot Pålsjö.

När jag var på väg att ge upp och gå hem med Baileys, sprang vi en sista vända ned mot havet dit vi aldrig varit förut och den delen av skogen som är helt mörk och övergiven. Och naturligtvis var det där Humla hittade oss, efter att jag stått och ropat i blåsten (ja till saken hörde ju att det blåste nästan full storm och regnade den kvällen, så mina rop försvann väl i vinden) Blöt och lerig (tydligen hade hon badat ofrivilligt nånstans) och med sönderriven reflexväst och uppskrapad mage. Hon var så lycklig och hysterisk över att hitta oss, att hon kissade ner sig på mina jeans. Jag fick, lite skamset, tacka poliser och alla andra som hjälpt till med letandet (jo, men visst är det ju pinsamt att tappa bort sin hund som man inte har kopplad). Hela kvällen stensov Humla i mitt knä och följde efter mig vart jag gick. Hon satt till och med i mitt knä när jag gick på toa.

Denna kväll fick mig att fundera mycket på min relation till Humla, den jobbiga känslan av att alltid behöva vara arg på henne och hur man skall lägga upp vardagen så att man undviker detta. Jag hatar att vara arg och irriterad. Det är inte alls någon rolig känsla, och kan inte vara särskilt roligt för Humla heller. Men Baileys är den som tar åt sig mest av mattes sinnesstämning. Humla är på gott och ont, lite som en gås som man häller vatten på…