I söndags åkte vi på en liten miniutflykt till Öströö fårfarm med min familj. Ett jättemysigt ställe, där även hundar var välkomna att följa med. Det fanns fårsafari, små butiker med delikatesser och hantverk och sist men inte minst: världens godaste hembakade fika, som serverades i en stor picknickkorg med rödrutig duk och hela kittet 😉

Det var alltså jag, Mikael, min syster Ida, mamma, pappa, Humla och….Grinolle. Tydligen hade vi inte fått med oss goa gullungen Baileys på denna roliga utflykt, utan det var hans übertjuriga alterego som istället förgyllde vår eftermiddag 😛

Grinolle hade fått för sig att vi var påväg till någon slags träning eller tävling eller annat arrangemang där han skulle få stå i centrum. Men det var ingen som brydde sig om honom, utan alla tittade istället på fåren och lammen. Vilken besvikelse. Här stod han, tokladdad och redo att apportera/spåra/dra till närmsta ruta/springa i tunnlar….och istället får han stå och vänta på resten av flocken som skall in och ut i de små butikerna och handla tråkiga saker. Katastrof!

När Mikael stannade jättelänge i en handelsbod och provade fårskinnstofflor, stod Baileys i fågelhundsposé och bara väntade på att husse skulle komma ut från den dumma affären. Det dög inte med att alla andra fanns på plats – det är alltid den person som är borta, som är favoriten och viktigast i hela världen tydligen… 😉

Hurraaa!!!!!! Husse har handlat klaaaaart!!! 😀

Jag köpte lavendelskorpor och hemmagjord blåbärsglögg – och till vovvarna jättefina små godispåsar med egentillverkat hundgodis. De hade en flock med border collies på gården, och varje vallhund hade sin egen påse med favoritgodis. Åkte man med på fårsafarin fick man se dem i arbete med fåren. Jag köpte Maltes Munsbitar och Hjördis Favoritprickar med lammnjure. Får se om bordercollie-delikatesser duger även åt glupska små staffar 😉

Grinolle blev tillfälligt glad och nöjd när vi fikade. Då låg han och Humla och solade i gräset – Humla var dödstrött, då de hela morgonen rejsat runt på gräsmattan. Så hon tog tacksamt tillfället i akt att sussa lite…

Men sen kom ju någon på den dumma idén att ta en promenad runt de stora fårhagarna. Och det var ju jättetråkigt eftersom inget får ville leka med Baileys. Inte ens när han tutade jättehögt och upprört över hur bortglömd och osedd han kände sig, så ville de komma nära stängslet. Märkligt. På bilden nedan har jag verkligen lyckats fånga det där sturiga uttrycket och förtvivlade blicken…visst ser man att det är mest synd om honom i hela världen?

 

Humla ville åka med Ida i pappas Barchetta! Fast egentligen tror jag bara hon såg en chans att gosa i någons knä… 🙂