IMG_5007

När jag tittar på filmer från Humla som tränar ”fotgående” när hon är 4 månader så går hon på dubbla spår och har så gjort sedan dess. Trots alla timmar av pallträning och bakdelskontrollsövningar, alla kilometer vi gått längs väggar för att ”tvinga” in bakdelen på rätt spår…så är det enda jag åstadkommit en grundmurad och fundamental frustration hos Humla i fria följet. Det är inte bara fria följet som genererar red zone alert hos henne, utan allt som involverar min vänstra sida – bjuda på ingångar, gå vid min sida i transporterna mellan momenten osv.

IMG_4993

Denna höst kommer jag ta itu med detta, vår känsla i fria följet och transporterna har fått leva sitt eget liv och stå tillbaka för den andra träningen alldeles för länge nu.
Iochmed att jag har provat så himla många olika varianter för att komma till bukt med problemet, är det svårt att säga vad det är som fallerat. Är det att metoden inte passat oss? Att jag helt enkelt inte behärskar den i egenskap av tränare/förare? Att den inte passat Humlas personlighet? Att vi inte gett den tillräckligt med tid innan vi förkastat den? (Är det att vi provat just tusen olika varianter? ;-))

IMG_4983

Jag har inte alla svaren, förstås. En ”metodik” som jag numera helt förkastat är att vänta ut henne och belöna när hon går rätt. Dvs gå på och låta henne gå 99% fel (vad gäller position och/eller ljud) och kanske i bästa fall 1% rätt – som jag kunnat belöna. Detta har inte gett någon som helst effekt åt något positivt håll, eftersom hon är otroligt uthållig i alla former av träning – bra träning som dålig träning. En sådan här metod hade passat ypperligt på Baileys som lägger ner vapnen efter 2 minuter om han inte får bekräftelse/utdelning på att han gör rätt. Jag förstår iden med att försöka få till en helhet – man kan ju inte gå på ”ett steg i taget” i all evinnerlighet, men om det liksom aldrig kommer något tillfälle där jag kan belöna så blir det ju bara väldans massa träning på dålig känsla.

IMG_4962

Hela tiden när det gäller fria följet har jag fått kompromissa. Antingen en tyst hund som går böjd som en banan, eller en hund som jobbar in med bakdelen och låter som en fartygstuta som hängt sig. Här är en film från tidigare i september när vi länkade hela LK2 – som ni ser är positionen i fria följet obefintlig, liksom våra transporter, men hunden är tyst…Och i övrigt en väldigt trevlig kedja, så allt är ju förstås inte skit och pannkaka även om detta råkar bli ett riktigt gnällrövsinlägg 😉

IMG_4960

Min plan för september och oktober är nu att enbart fokusera på känslan i träningen. Känslan i fria följet och känslan i transporterna. Och förstås, ingångar på planen. Träna på så mycket rätt som möjligt, på så lite fel som möjligt. Maria Brandel, som vi tränade för häromveckan, formulerade det så klokt:

”Träna med få fel, lägg hellre på en hjälp! Blir det mycket fel – byt taktik eller gör det enklare!”

Förhoppningsvis kommer jag lägga upp lite filmsnuttar på projekt Twist&Shout för att, förhoppningsvis, se en progress/förbättring över tid. Min taktik just nu är att fortsätta träningen med omvänt lockande, företrädesvis med godis. Sedan har jag flera olika transportövningar att lägga in, och fick ytterligare någon bra övning från Maria att ta till. Men jag skall verkligen fokusera på att bygga om känslan hos henne, och mig själv, i detta moment, jag tror vi har nyckeln där.

IMG_4975

Jag har nu gjort några pass och känslan är redan bättre – jag hoppas, hoppas, hoppas att jag och Pumla Tjejflicka är på rätt spår den här gången. Hon är så jäkla fin i träningen i övrigt, så jag vill verkligen att vi skall bygga ihop oss som ett superstarkt tävlingsteam och gå ut på planen och verkligen kicka ass – för när alla pusselbitar är på plats, är vi verkligen asskicking….♥