Idag sken minsann solen när vi tränade för Mona Kjernholm på Sikta mot stjärnorna-kursen! Batteriet hade legat på laddning hela natten – och naturligtvis blev kameran kvar i hallen här hemma. Tyyyypiskt! Nåväl, tur att det går att träna hund utan kamera. Vovvarna och träningsväskan fick jag med mig iallafall 😛
Baileys fick börja med en kedja:
Ingång på plan
Fritt Följ
Inkallning med ställande på tasstarget
Rutan på långt avstånd och med utlagd synlig leksak
Vittring på rad med utstrött godis innan samt mellan pinnarna
Fjärrskifte Ligg-Stå-Sitt med nya ”Back”-kommandot på 5 m
Här ligger Baileys i frid och fröjd. (Hunden har han omsorgsfullt placerat på armstödet, så att han skall ligga skönt.) Den uppmärksamme kan ana att nånting är på gång i kanten på bilden. That’s trouble…
I början av passet tyckte jag han kändes flamsig och ofokuserad, samt vansinnigt pepp och svårt att hålla ihop sig. Inget gnäll men raketbränsle i tassarna. I mitten och slutet var fokus i transporterna mycket bättre, jag hade sagt åt honom barskt ett par gånger för att påminna honom om vad ”Nu går vi Häär!” betyder (det betyder att nu går vi i en transport inför ett moment eller in på/ut från plan, nu skall man gå vid vänster sida och inte nosa) och påminnelserna hade effekt.
Men nu var det i början av träningen och sinnesstämningen en helt annan. Jag tyckte hela kedjan präglades av flams, och att han själv tog sig friheten att gå ur position mellan momenten. När jag tänker tillbaka på det så var matte inte alls konsekvent och dessutom okoncentrerad och otydlig mot Guldlock, så egentligen var det inte det minsta konstigt! Skärpning matte, gör om gör rätt…
Ingången på plan var helt okej liksom det fria följet. Mona tyckte att det var ett av de bättre fria följen vi gjort. Jag var inte helt nöjd med positionen, för långt fram, samt en vänster om halt i slutet som han inte jobbade med mig i. Men överlag hade han fin attityd och höll ihop sig trots att han var gasat. Mest nöjd är jag med språng marsch där vi fick fina övergångar och han höll superfint fokus hela vägen samt även efteråt.
Sedan var det dags för inkallningen. Tasstargeten, ett burklock, var i minsta laget och han stoppade inte direkt på den när jag klämde i med mitt ”Stå!”. Men han lyssnade på mitt kommando och stoppade ett språng efter targeten. Detta har vi inte kört med kommendering heller, så jag är ändå väldigt nöjd. Jag tror att vi skall fortsätta träna med target samt externbelöning. Jag gillade inte tanken på att enbart använda handtecken till ställandet, det kändes inte tryggt och framförallt kändes det inte minsta naturligt för mig.
Rutan på 25 m avstånd med synlig Cuz-boll utlagd av Mona, gick inte helt som jag tänkt mig. Baileys låste sig nämligen helt och hållet på Mona under en lång stund när hon gick ifrån rutan och tittade på henne som i trans 😀 Till sist fick jag klämma i med ett ”Fot” samt ”Titta” – tyvärr hann han dra precis innan jag hojtade ”Rutan” men det bryr jag mig inte om här. Fokus just nu ligger på fart ut samt stort sug till rutan för att få tillbaka den goa känslan. Skicket var iallafall kanonbra, han tog i för kung och fosterland och drog tveklöst rakt ut till rutan.
Jaså det var Humla som kom skuttandes och ville umgås.
Inför vittringen blev det en längre paus och jag hade svårt att hålla fokus då jag ville instruera hur jag ville ha pinnarna och godiset utlagt. Baileys var ofokuserad och laddade på pinnarna. Jag gick därför åt sidan och lät honom börja äta godis en bit ifrån pinnarna, sedan sökte han metodiskt emellan pinnarna och visade inga tendenser till gripande. Jättebra. Tyvärr är apporteringslustan och energinivån inför momentet sådan att jag nog måste varva enormt mycket godisletande mot riktig vittring i träningen. Och lets face it, på tävling behöver hunden utföra momentet EN gång istället för hundra repetitioner där den gasar igång allt mer. Å andra sidan kommer momentet direkt efter apporteringarna så det gäller verkligen att få in rätt tanke inför vittringen. En utmaning för oss, det känner jag på mig.
Fjärrskiftet Ligg-Stå-Sitt fick jag bryta och göra om på närmare avstånd. Baileys satte sig nämligen på mitt Upp, som är kommandot för stå. Andra gången, på cirka 3 m, lyssnade han och ställde sig fint och gjorde sedan ett bra bakåtsitt på Back-kommandot. Vi hade precis innan kedjan tränat fjärrskiften där jag flera gånger i rad börjat med Sitt. Typiskt. Jag måste variera mig, tänk att det kan vara så svårt!
Ojsan. Hunden råkade visst åka i golvet. En olycka händer så lätt, hälsar Humla!
Humla fick, dra mig baklänges, också göra en liten kedja idag! 😀 Ingång på plan, linförighet, ställande, tvåans apport samt hopp över hinder.
Jag bestämde mig för att strunta i bakdelen och bara gå på i fria följet och hon var väl uppvärmd och inget pipande. Jätteskönt! Faktiskt genomgående fin position i halter samt var väl med i språng marsch samt avslutningen. Bakdelen var med i svängarna utom en vänstersväng på slutet samt att den skjuter ut på raksträckorna. Men just nu fokuserar vi på attityden och glädjen i fria följet. Hon har ett otroligt fint fokus, inte ett enda blicksläpp! Hon är verkligen uthållig i detta, och det tycker jag faktiskt är mer värt än en hund som har dåligt fokus men naturlig bakdelskontroll. Baileys är ju faktiskt mer åt det senare. Superb bakdelskontroll och trampande i svängar och vändningar, men kan tappa blicken emellanåt.
Ställande och läggande hade jag tränat innan vi gick in på plan, men inget av dem var tyvärr på plats idag. Dåligt, tveksamt ställande och mycket gissande. Ställandet i kedjan blev också, som väntat, att hon steppade i sidled och stannade. Däremot stod hon bra kvar och var stadig i tillbakagången, satte sig dock innan tävlingsledaren kommenderade ”Sätt hunden”.
Apporten var skitsnygg – sån enorm fart ut och gripande, och fin ingång. Inget tugg och bra avlämnande, trots att hon hamnade lite bakom i position.
Inför hoppet hade hon fått span på en metallapport som låg utslängd en bra bit bakom hindret. Jag såg att hon fastnade på den med blicken, men avböjde Monas erbjudande att ta bort den. Tji fick jag….hon satt fokuserat kvar i lämnandet och visade inga tendenser till att tjuvstarta när tävlingsledaren ropade Kommendera! Jag väntade några sekunder innan jag glatt hojtade Hopp! Flicksnärtan hoppade förvisso fint – men drog målmedvetet rakt förbi mig, grep apporten och kom tillbaka med den…jättegulligt initiativ tyckte jag, men Mona var inte imponerad. Inte jag heller egentligen – med Humla kommer det bli livsfarligt att uppmuntra sådant här. Vi behöver mycket mer träning på utslängda saker på plan och att det inte är okej att ta dom, bara för att man har lust.
Överlag måste vi fokusera på att sluta gissa, lyssna på ord samt stadga i utgångsställning. Det är inte okej att chansa på ett skifte utan man måste lyssna på vad föraren säger och göra därefter.
Jag tror jag lägger mig här i solgasset och skedar dig, Baileys. Känner du hur kärleken liksom strömmar emellan oss?
Resten av passet fick Baileys göra långsam marsch samt stegförflyttningar och en hel del egen träning. I den långsamma marschen skall jag inte belöna halter utan i själva gåendet. Överlag såg det bra ut, mycket bättre än vad det känts sista tiden. I stegförflyttningarna skall jag tänka på att göra långsammare rörelser samt hjälpa honom med ett litet ”Fot” i andra steget åt vänster, så att han inte glider ut. När det gäller backandet skall jag lägga in vändningar, tex ett steg backa, ett steg backa-vänd vänster.
Idag fick vi en nyttig hemläxa av Mona – att fylla i hur hunden ligger till i de olika momenten just nu, vad målet är, vad som behöver tränas samt vad träningsmålet är om två veckor dvs nästa kurstillfälle. Oj oj oj vad nyttigt! Återkommer med hur båda vovvarna ligger till när jag klottrat i dem! 🙂
Senaste kommentarer