Vovvarna har fått vårfräscha halsband från MinxDesign! 😀

Skrik och gapsjukan…ja så kan man sammanfatta de två senaste söndagarna, iallafall ur Baileys synvinkel. Det är märkligt vad den här skrik-och-gapsjukan slår till extremt selektivt. Nämligen bestämt bara när kombinationen agilitybana + publik finns. Kör vi agility själva är det inga problem – men mycket folk och mycket hundar och mycket hinder, ja då varvar vi upp motorn på max och lämnar handbromsen hemma! 🙂

Vi kommer vara med på Magiks ridhusträningar hela vårvintern. Humla kommer gå i en blåbärsgrupp och Baileys i avancerad. (Avancerad ljudvolym i vårt fall, snarare än avancerad teknikmässigt…)
Förra söndagen var första tillfället, då körde båda grupperna gemensamt efter att ha transporterat dit hinderparken från klubbhuset. Det var ett katastrofalt upplägg för min del eftersom Baileys inte kört agility på år och dar, och därför behövde mattes fulla koncentrationsförmåga, röstresurs samt extern broms.

Även i söndags var kakaduatutandet öronbedövande, starterna obefintliga, tjuvstarterna oändliga, farten extremt hög liksom mattes fantasier om övervåld och olika typer av vapen. För att kunna skriva något positivt om eländet så har han iallafall otroligt positiv inställning till agility, och lyssnar bra på mitt kroppspråk – bytena satt som en smäck. Men stadgan….nej tyvärr, den är på reparation och förväntas ha mycket lång leveranstid.
Nästa söndag tänker jag köra med mer koppel (problemet blir då att själva ”koppel av”-proceduren blir extremt uppladdande) för att eliminera allt tjuvande. Men jag måste ha lite fler strategier för att inte impulsartat ta livet av mig i ridhussanden.

PLAN B, C, D
– Jag måste försöka genomdriva att vi har någon form av startrutin. Problemet är att jag blir stressad av att alla andra står och väntar, och det är inte läge när man är många ekipage och bara har 1,5 timmas träningstid att dela på, att genomdriva något startrutinsprojekt. Jag känner Banarne efter fyra år, och vet att ett sådant projekt ”Få staff att sitta kvar en sekund i starten” med tillägget ”helst tyst” lätt kan ta från 40 minuter till 40 år i tidsanspråk, samtidigt som man blir hörselskadad. Och naturligtvis kommer vi riva de första tjugo hindren efter starten, eftersom staffen kommer vara fullt upptagen med att tuta ut sin förödmjukelse över den diskriminerande behandling du just utsatt honom för. SHAME ON YOU!

– Bli arg. Ja, det kan fungera om man tar till sin djupaste helvetesröst och kuvar honom mentalt. Då är vi ledsna resten av kvällen, Plutte läser av mig som en öppen bok, och vi får en superdålig känsla i träningen. När det gäller fartygstutandet så fungerar inte våld eller könsord. Här kan vi daska koppel i huvudet, nypas i nosen, vråla som en Uruk-Hai, tvinga Banarne att sitta i omvänd ryggsäck osv utan det minsta antydan till tonartsbyte. Det enda som funkar mot tutandet är att låta honom hoppa så många språng som möjligt så att han får rasa av sig det värsta. Då är han sedan på en annan mental nivå, där man kan nå honom och där det finns utrymme för träning och inlärning. När han är blockerad innebär t.ex. att bryta för en missad port i slalom samma sak som att frivilligt ställa sig naken och peta i ett jordgetingbo.

Humla….du är verkligen en fröjd att fota….

– Förvaring i bur? Kan det fungera? Att han får sitta i sin bur emellan varven så att han inte kan ladda upp sig på de andra hundarna. Tanken är god. Banarne tycker garanterat att det är en urdålig idé.
Jag vill bara förtydliga att den här intensiteten och frustrationen som Baileys har, aldrig yttrar sig i aggressivitet. Han bryr sig inte det minsta om de andra hundarna – hindrena is all he cares about.

Men hur går det då för lillpluttan Pumla?
Jodå, det tar sig nog efter några gånger. I söndags fick jag henne att för första gången tagga till riktigt ordentligt på en leksak (en av storebrors avdankade och ihjälbitna pipisar). Hon låste sig fullständigt på pipisen och kunde inte träna någon övning alls när jag lagt den synlig bredvid. Nej, jag fick vackert gömma den slemmiga och hästbajsimpregnerade pipisen i jackfickan. Hindersuget har hon väl inte riktigt ännu, men vi kör upp motivationen genom hopp och kast med liten pipis som belöning. I söndags upptäckte hon tjusningen med att springa i tunnlar – och smet självmant dit och sprang igenom flera gånger. Sådana olydiga bus-initiativ uppmuntras! 😀
Vi tränade förutom lite ”bana”, även däcket, slalomingångar och balansbom.

Något som är helt klart är hur mycket hon älskar fart och fläkt – samt att ha min fulla uppmärksamhet under 1,5 timma. Hon sov gott i soffan hela kvällen efteråt, snuttan!