I veckan har jag lagt krut på en gammal ”grundövning” för båda hundarna. En mycket svår, utmanande sådan. Övningen heter ”Lyssna på vad matte säger” och är en riktig nagelbitare. Säger hon sitt, ligg eller stå? Eller säger hon rentav inget av dessa – det kanske är ett helt annat ord, vilket i Baileys hjärna per automatik innebär att ”då får man välja vilket skifte man vill göra”. Det är som att få chanstärningen i Trivial Pursuit. Enligt honom då. Enligt mig så skall man hålla positionen tills man hör ett ord som betyder att man skall växla till en annan position. Alla andra ord innebär att man skall bibehålla nuvarande position. När Baileys insåg detta grät han.
Skillnaden mellan Baileys och Humla är att Baileys förstår vad ord betyder och kan särskilja dessa, men att han ”väljer” att strunta i detta relativt ofta och istället chansar. Om han glömt hjärnan hemma på någon träning och t.ex. lägger sig istället för sättande under marsch, så gör han emellertid inte om samma fel en gång till. Däremot kan han ställa sig istället för sättande gången därpå – dvs han har fortfarande inte lyssnat på vad jag sagt, utan fortsätter entusiastiskt att chansa. Han hade lätt kunnat bli en sån där enarmad bandit-missbrukare…
Humla å andra sidan har inte alls lika bra ordförståelse, särskilt inte när hon varvar upp sig. Hon kan därför göra femtio ligg på raken fast jag säger sitt, och bli frustrerad över att det inte ger utdelning….Henne får man istället pausa, underhållsberömma och först göra det väldigt lätt så att hon känner att hon lyckas.
Charmerande på varsitt sätt alltså – men lyssnaövningar är lika nyttigt för dem båda! Och jisses vad trött Humla blir i skallen efteråt 🙂
I veckan har vi inte hyrt någon inomhuslokal, ikväll skall vi till Sikta mot Stjärnorna i Lotushallen (som förövrigt ligger galet långt bort har jag upptäckt nu när jag bor permanent i Örby – mer än halvvägs till Helsingborg ffs! Det tar typ 1,5 timme att köra dit och jag kör till Helsingborg på 2 timmar…) och imorgonbitti skall vi också träna inomhus i Göteborgs Hundarena tillsammans med en tjej som heter Sara som också har två staffar. Så i veckan har vi istället kört en hel del detaljpill inomhus, jättelyckade vittringar – hurra!, gruppmoment samt litegrann utomhus på gatan – fritt följ och inkallning med ställande.
Ni orkar väl inte höra mer om skiftet stå-ligg vid det här laget – men jag kan glädja er med att det verkar som att vi nått ett genombrott! Vi skall inte ropa hej förrän vi är över bäcken naturligtvis, men med ett nytt, tyvärr rejält, handtecken (inte det minsta diskret utan jag vevar med hela armen…whatever works for ya ;-)) verkar Baileys ha fått en helt annan förståelse för hur rörelsen skall utföras. Nu kan jag stå på tre meter och få fina utföranden. Tre meter låter väldigt miserabelt kanske ni tycker, men det är ändå en flera hundraprocentig förbättring jämfört med för bara någon vecka sedan då jag bara kunde stå ungefär 75 cm ifrån honom…
Skiftet stå-sitt går också stadigt framåt – fint bakåttänk även på längre avstånd nu.
Gruppmomenten för Baileys del funkar jättefint just nu – tyst och fokuserad, stadig haka i backen, och bra sitt i grupp utan grupp. Tidigare hade han en tendens till att lägga sig ner för att han ansåg att det var mer bekvämt och att det i hans regelbok inte är någon större skillnad på sitt och ligg i grupp (Va? Märkte du verkligen att jag la mig ner? How come?), men nu har vi peppar, peppar inte haft ett misslyckat sitt i grupp hittills i år! 😀
Vi har en bra rutin inför momentet, lagom belöningsförväntan plus att Pelle Svanslös verkligen är en hund där saker och ting måste vara väldigt svart/vitt för att han skall förstå konceptet.
Vi hade en break through-pass i vintras när jag tränade välbehövlig stadga med honom. Han satt framför mig, och jag satt ner med godis i handen. Om jag kommenderade sitt hade han dålig uthållighet och började grina efter bara en kort stund och lade sig ner. Innan hade jag ”curlat” och belönat innan han visade tendenser till att vilja lägga sig, men nu ville jag angripa problemet ur en annan vinkel.
När han la sig, satte jag helt sonika honom upp igen ”manuellt” och utan att säga ett smack, han la sig igen, jag lyfte upp honom och sådär höll vi på en stund. Tills han, vips, köpte dealen. Och fick kanonbelöning såklart. Och sen dess har han förstått grejen med att man inte själv kan välja nånting annat, bara för att man själv tycker det – för då går man miste om kul belöningar. I hans fall funkade det bäst att göra det tydligt vad det var man inte ville ha – och visa tydligt vad de var man ville ha. Andra tränar säkert på andra sätt, Humla har t.ex. inte alls samma svårigheter i detta moment och henne kommer jag säkert träna annorlunda.
Litegrann till Guldlocks försvar så har han faktiskt en riktigt usel naturlig teknik i sitt, han är så sjukt framtung och liksom lealös i alla leder att det verkligen syns att han inte sitter bekvämt. Humla däremot, hon sitter naturligt med rejält ”bakåthäng” – så hon kan utan problem sitta i flera timmar (nåja, långa stunder iallafall) utan att tröttna eller tycka det är jobbigt. Hon har också en helt annan grunduthållighet än vad Baileys har.
Jag skall någon dag ta mig tid att bläddra igenom Maria Brandels bok Från valp till stjärna, där hon beskriver grundträningen så bra. Kanske göra det till ett projekt att ha en grundövning per vecka som man tränar på, i samband med övrig lydnadsträning, under en period?
Senaste kommentarer