Ja, det har varit en minst sagt omtumlande helg! Baileys var inbokad i fredagsmorse för en enkel operation – men enligt lagen om alltings jävlighet så tillstötte naturligtvis komplikationer.
Men vi tar det från början.

När Baileys var runt tio veckor klämde jag hans svanstipp i altandörren i vår lägenhet. Sedan dess är jag supernoga med att hundarnas svansar skall vara stilla när de sitter på dörrmattan inför tasstorkning och jag stänger alltid dörren jättelångsamt – mer än en gång har jag varit med om att vovven plötsligt måste ändra ställning och svansen trillar ut….
Lyckligtvis blev svanstippen inte svårt klämd men det blev ett litet halvcentimeter hårlöst avlångt ärr längst ut på svansen. Sen levde vi lyckliga i alla våra år tills Humla kom in i bilden…

1486852_10151790062171987_1546605743_n

Nej, från början var det faktiskt inte Humlas fel, även om man lätt skulle kunna tro det 😉 Baileys slog upp sin svans den sommaren, jag vet inte riktigt vad han gjorde men plötsligt hade vi hela nedervåningen fullkomligt nedstänkt av blod – tänk er en blodig svanstipp som lyckligt viftar omkring och ”stänkmålar” som en true artist…Antagligen hade han drämt i svansen i en dörrpost – och läkningstiden blev sedan lååååång eftersom Baileys viftar hårt på sin svans typ dygnet runt och älskar att gå omkring med ett gosedjur i munnen när vi får hantverkare/gäster/besökare, så sårskorpan slog han upp hela tiden.

Vid ett tillfälle hade vi lindat svanstoppen med en kompress och tejp – och Humla tyckte att den viftande svansen med en vit tuss i änden såg ut att vara en jätterolig leksak och jagade denna, samt satte sina sylvassa små valptänder rakt igenom förbandet. Såret började naturligtvis störtblöda och det var första gången vi åkte till veterinären som emellertid inte kunde göra något mer än blodstilla då det inte finns någon bra hud så långt ut på svansen att man kan sy såret.

Efter mycket om och men så läkte såret till sist men det blev som en hård liten knuta i huden. Han har slagit upp det ytterligare två gånger efter det – vid den här tiden förra året var jag hos veterinären och undrade om man kunde bränna bort eller frysa bort ärret så att det kunde läka på ett normalt sätt. Då fick jag beskedet att eftersom ärret sitter på en sådan dum plats måste man isåfall ta bort en bit av svansen(!) för att kunna sy ihop såret optimalt. Hell no tänkte jag, tackade för mig och slog saken ur hågen eftersom den biopsi vi tog från ärret bara visat på just ärrvävnad och inga elaka celler eller annat.

1471092_10151788400326987_1659304838_n

Men efter en skogstur för två veckor sedan där vovvarna röjt loss som två maniacs, kom Skogsmulle tillbaka med återigen uppslagen såryta på svansen – och den här gången märkte han för första gången själv av att han faktiskt har ett sår på svansen. Det har han inte noterat tidigare. Men nu tog han igen detta med besked – det skulle bitas, slickas, gnagas och svansjagas i parti och minut, och tillsist tog jag och Mikael efter diskussion ett beslut om att faktiskt operera bort svanstippen.
Veterinären har tagit ett par centimeter av svansen för att kunna göra en snygg förslutning – risken finns ju annars om operationssåret glipar, att det blir ännu ett svårläkt ärr med massa övervallning av hud.

I samma seans, eftersom han ändå skulle bli sövd, bad jag veterinären att ta bort Baileys lilla fästingkompis från Lidköpings camping han burit med sig på bröstkorgen sedan ett par år tillbaka. Jag fick inte ut huvudet på fästingen, utan det blev en rejäl inflammation och en stor mjuk knöl i huden. Vi tog borreliaserologi som var blank. Efter några månader krympte knölen ihop till en stenhård liten knuta men försvann inte helt. Så har det sett ut sedan dess – den har varken vuxit eller minskat i storlek, och är helt ofarlig – men lätt att ta bort då den ligger i överhuden.

Så det var således en omplåstrad vovve jag hämtade i fredags eftermiddag – gnällrövig efter narkosen såklart men annars välmående. På natten började såret från svansen att blöda – och inte så lite heller. Vi var uppe nästan hela natten och städade halva lördagen då Baileys blodat ner mer eller mindre alla textilier på hela övervåningen. Det var tillochmed blod på fönstret, på Mikaels böcker på nattduksbordet och självklart alla vita sängkläder, kuddar och vita väggar…
Jag försökte upprepade gånger ringa på akutnumret vi fått av veterinären, att använda i nödfall dygnet efter operation, men ingen svarade. Våran lilla förbandslåda var gravt underkvalificerad för Baileys svanstipp, så jag fick åka till apoteket och handla bomull, lindor, kompresser, tejper och massa annan ”sårvårdsutrustning” för flera hundra kronor. Men inte var svansen något tacksam för det här. Blödde och blödde och blödde och inget funkade! Jag komprimerade svansen i trettio minuter själv, höll den högt, lindade den – nä, ingen respons. Det var som en kran med dålig packning där vattnet strilar hela tiden oavsett hur mycket man vrider åt.

På lördagkväll gav vi upp och fick åka akut ner till Hallands djursjukhus. Vi trodde kanske att det borde räck med att sätta något stygn extra under lite lugnande – men icke sa Nicke! Det blev en andra operation – i narkos! Sövd två gånger på två dygn….tur att han är frisk och stark. Det här akuta lördagsnattskalaset kostade lika mycket som fredagens planerade operation – en faktura som vi kommer skicka till djurkliniken. Det är inte okej att lämna ut ett akutnummer och hänvisa till detta, och sedan inte vara tillgänglig under en hel dag! Jag har alltid varit jättenöjd i alla år med Viskadalens djurklinik och kommer gå dit även i fortsättningen – på Hallands djursjukhus sa veterinären att det inte var något ”fel” på den första operationen, utan sånt här kan alltid hända. Det var två artärer som stod och sivade blod som de fick diatermera och ligera innan de kunde försluta såret igen.

Trots eliminerad julklapps/matinköps/bensintanknings-budget är huvudsaken att Lutte Svanslös är glad och mår bra. Han är helt opåverkad och igår hade han visst födelsedagskalas! 14 personer kom hit bara för hans skull så att han kunde sitta i allas knän och visa upp sina gosedjur för dem…. 😉
Världens bästa mamma fick rycka in och hjälpa till med alla förberedelser inför kalaset när det blev akut tidsbrist i lördagskväll. Hon gjorde blandannat den här supergoda cheesecaken! Tack mamma! Vad gjorde jag utan dig? 

999451_10151791015901987_552664981_n