Idag var det dags för den sista fredagsträningen på ett tag. Elin åker till USA (ojojoj inte alls avundsjuk, jag menar – att stanna hemma och råtentaplugga är ju ungefär lika kul? :-P) och Anna är höggravid. Men efter tentor, julfirande, bebisfödande och semesterredande sammanstrålar vi igen i slutet av januari är det tänkt!

Imorse fick Baileys frukost före Humla, då hon förtillfället hade glömt av hur matrutinerna ser ut (de har inte ändrats på 1,5 år) och därför for upp från sitt liggande när jag ställde ner skålarna på golvet. Därför fick hon ligga kvar ett litet tag till och begrunda sitt misstag, medan prakthelgonet glufsade i sig av sin mat. När Humla sedan fick beröm och varsågod, hade storebror glömt av att hans frukost serverades för trettio sekunder sedan, och började gråta. Hur kunde jag bara servera Humla frukost, medan han fick vara helt utan? Orimligt! Grinolle stod demonstrativt kvar ensam nere i köket när jag tog min frukost och kaffekopp och gick upp på övervåningen för lite mys i soffan framför morgontv. Sedan lommade han förorättat efter – och tyckte att han kunde få min kesella. Det var ju inte mer än rättvist…

Idag var det smällkallt på morgonen och Luttelutt fortsatte i god stil och började lipa i bilen eftersom jag inte hade någon motorvärmare på och det tog så lång tid innan det blev varmt. Hans Hurttaoverall var nämligen inte tillräckligt tjock och isolerad. Dessutom ville han inte sitta i baksätet för Humla var äcklig. Nej, han ville sitta i curlingmattens knä alternativt bli insvept i en tjock filt. Det blev det sistnämnda och sen var han nöjd resten av bilresan till HallåHund.

Titta så snälla och tysta vi är! Och hur prydligt vi ligger! 😀

Och hör och häpna – idag var det en mycket tystare staffeträning än förra veckan. Humla fick köra först, och det kanske var därför som hon sedan låg lugnt och förhållandevis tyst sedan? Humla fick öva ställande, trampa på låda med apport i munnen samt fotgående där fokus låg på position i halter och att rumpan inte skall åka ut vid de überkorta raksträckor som vi går. Här är en liten filmsnutt! Det kanske inte ser så mycket ut för världen, men för bara ett par veckor sedan kunde hon inte stanna kvar mer än någon sekund i fotposition innan hon hoppade två meter upp i luften, gjorde cirkuskonster och/eller skrek på mig.

När det gäller den söta rumpan fortsätter vi att jobba på låda, vilket går jättebra. Jag försöker även gå ”skänkelvikning” och få henne att fatta konceptet. Men det är svårt att klicka när jag tror hon är rätt, och tillslut så känns det som om jag går böjd som en ostkrok i kroppen 🙂 Här är ett klipp på skänkelvikandet med lillrumpan!

Idag testade jag med apporten på lådan för första gången. Hon har lite svårt att göra samma ingångar utan apport, som med apport. Rumpan kommer inte in riktigt utan jag måste rätta in henne genom att säga t.ex. ”Fot” eller ännu sämre, det fula dubbelkommandot ”klappa mig på låret”. Hon fattade hursomhelst grejen direkt, men glömde tugga ordentligt mellan gångerna så i slutet griper hon apporten lite lustigt (jag brukar INTE lirka in någon apport i munnen på henne annars!) Här är en liten sekvens på  lådtrampandet med apporten!

Baileys fick göra inkallning med ställande – där han gled säkert en meter på den hala matten vid stoppen (….) Nu har jag kört med bollkast/pipiskast det sista, tror det är dags att varva med ett targetpass snart igen.

Sedan gjorde jag tvåans fjärr med externbelöning på 10 m avstånd, vilket gick jättebra. Äntligen har det lossnat tänkte jag sturskt! När jag sedan skulle göra det i kedja med Elins kommendering fattade han ingenting…jag hade visst hoppat över ån och ropat hej? Vi hade övat ligg-stå skiften precis innan, så det kanske är därför han gör en blandning mellan stå och sitt på filmen? Vig är han iallafall! 😉 Lägg märke till hur både filmare och tävlingsledare skrattar hånfullt åt oss, och hur jag säger mitt fulaste svärord ”Skitkorv” till Baileys 😛
Efter ytterligare ett katastrofalt försök, så fick jag backa rejält och belönade med köttbulle bakom honom mellan varje skifte medan mina glada träningskamrater applåderade uppmuntrande åt Joelbitar…Film på detta finns här.

Vi gjorde ett kort fritt följ till kommendering, där jag går och tittar ner i backen exakt hela tiden. Herregud, ser jag ut sådär hela tiden? Vovve är iallafall glad och jag är jättenöjd med helheten, förutom saktagåendet som ser väldigt forcerat ut samt stegförflyttningen åt vänster där vovve trodde/önsketänkte att jag tappade en godisbit på marken innan vi kunde börja… 😉 Men gud, jag måste verkligen öva mer på att gå. Tänk att det kan vara så svårt? Att gå? Jag är ju 27 år för bövelen! Well well, här är en filmsnutt! Titta så glad svans han har hela klippet! 😀

Idag var det bara Baileys som fick göra gruppmoment, då vi fick så lite tid över. Det var en bra, tyst platsliggning trots extrem störning från Chillie som var uppbunden ett par meter bort och högljutt klagade över att hon blivit bortglömd.

The gang! 😀