Baileys efter tre dagars burkarantän

Jag har aldrig tävlat i lydnad på Rasspecialen i Gränna – och i år när jag skulle jobba som funktionär under hela helgen var det förstås självklart att jag skulle starta, även om förutsättningarna knappast blir optimala när man reser själv och hundarna försummas sittande i bur i flera dagar. Dessutom var vi haft, pga mitt jobb, en paus ifrån lydnadsträningen på försommaren och koncentrerat oss på fysträningen eftersom tiden helt enkelt inte räckt till. Trots att man vet om förutsättningarna, har man ändå en otroligt naiv bild av att man skall segla in på planen med en superfokuserad perfekt uppvärmd hund, och att det skall vara kring 16 grader varmt och fläkta lätt. Fartmomenten skall vara snärtiga och fria följet peppigt och utan blicksläpp. Självklart skall jag ha fina träningskläder, färgglada, och det nytvättade håret i en chic fläta. Ja jädrar vad folk skulle bli imponerade av gänget från Örby – så här skulle minsann en slipsten dras!

Upplevelsen var väl inte helt lik beskrivningen ovan, utan essensen utgjordes snarare av att jag, som genomsvettig, övertidsarbetande underbetald personlig och kobent assistent i en ful 99-kronorsklänning från HM kör runt autistiske Banarne i en permobil genom lydnadsprogrammet. Det var verkligen ingen vacker tillställning, men till en klen tröst slående likt Andy och Lou, mina favoritkaraktärer i Little Britain 😉

Baileys var först ut i klass 3 och var alltså efter två dagars vanvård oerhört skeptiskt inställd till teamarbete. Jag konstaterade snabbt att han inte hade någon form av lydnadstanke alls – platsen förknippade han med utställning och då kan man därmed bete sig precis hur som helst. Jag som alltid brukar vara så jäkla bortskämd med att ha två superfokuserade vovvar så fort jag tar ut dem på planen…. Oj, så var det verkligen inte nu. Snacka om miljöbunden motivation – är det ingen lydnadsplats från början, kan det heller inte bli det, tydligen.

Uppvärmningen bestod därför i att försöka hindra Prinsessan Maddens Pojkens Vän från att leta kissfläckar i gräsmattan… Överlevnadsinstinkten hade tydligen kickat in under de miserabla förhållandena, här gällde det snabbt att fortplanta sig innan man gick under i värmen! Jag fick släpa in Farbror Bosse på planen medan han brölade efter någon osynlig löptik han med bestämdhet hävdade fanns någonstans i publiken. Jag vill framhålla de positiva delarna med denna tävlingsmässiga kedja och det är:

1. Momentmässigt kändes den relativt kort. Han gick inte ned sig utan kunde ”prestera”, efter omständigheterna. Den dåliga prestationen berodde inte på utebliven belöning utan av andra faktorer som typ tropisk hetta, utmattning, sexuell frustration och livskris. För oss båda.
2. Han hade en fin sakta marsch i fria följet och inga pip i stegförflyttningar och vändningar på stället.
3. Han gjorde sättandet under gång, trots sämre fokus än mina komapatienter på IVA.
4. Farten och stoppen i inkallningen var fin.
5. Han gör sitt svåraste moment, vittringen, med BRAVUR – fin fart ut och in och fin, säker sortering. Att ta rätt vittringspinne under de gräsliga förhålllanden som rådde, det trodde jag aldrig! Hurra hurra!
6. Båda apporteringarna hade fin fart och fina gripanden trots extrem värme.
7. Han gjorde sitt i grupp fint.
8. Det var helt rätt beslut att avstå platsliggningen under omständigheterna. Är glad och nöjd över detta, att jag tog ansvar som förare och inte föll för frestelsen att ”chansa” bara för att ha en chans att vinna.

Summa summarum kan man säga att de starkaste delarna var också de delar vi övat mest på innan lydnadspausen vi haft. Fart med apport i kedja, ställandet i inkallningen, stegförflyttningar och vändningar på stället i fria följet och vittringsmomentet. Den största minusposten, förutom det icke-existerande fria följet, var den klassiska fällan att springa tillbaka till inkallningskonen istället för att hitta till rutan. Försökte mig på en omdirigering, som säkert hade lyckats om Jesusbarnet hade haft något kvar på goodwillkontot, men det var länsat 😉

När vi sprang av planen ville Baileys inte ens ha sin pipis, han pep i den lite håglöst och ville sedan helhjärtat fortsätta med sitt kissletande. Inte så mycket att göra åt saken, mer än att konstatera att förhållandena varit alldeles för svåra för oss, och jag kände mig faktiskt inte missnöjd alls – mer bara tom och utmattad. Jag kylde av honom under vattenkranen och satte på honom sitt kyltäcke, sedan fick han återgå till sin bur. Att få in honom i buren var förövrigt som att försöka stoppa ned en katt i ett vattenfyllt badkar…

Att tävla så här, med fysisk och psykisk utmattning, sömnbrist, vätskebrist, mitt på dagen i 40 gradig värme och obarmhärtigt stekande sol, med hundar som inte riktigt är igång lydnadsmässigt – ja det får verkligen momenten att bekänna färg. Vilket på ett sätt är positivt.

Humla var å andra sidan överlycklig över att få uppmärksamhet och när hon kom ut ur buren sprudlade hon av energi och tacksamhet. Äntligen mamma! Äntligen!!! Hon kändes fin redan på den korta uppvärmningen jag hann med.
Inför platsliggningen gjorde jag med armgest tydligt att godiset ligger bakom-signal – och efter någon minut blev Humla, den (forna) klippan när det gäller alla gruppmoment, jätteJÄTTEgodissugen och började snusa bakom sig…nosade lite till….vände sig om så att hon nästan slog knut på sig själv…men det blev ju jobbigt, bekvämare att sitta upp…eller förresten, ännu bättre att ställa sig upp när man ändå är igång…grundligt nosande bakom stället där man en gång legat plats…hmm, men inget godis där? Märkligt. Lika bra att utvidga sökområdet…
Så sjukt pinsamt, men inget att göra när man står där, fick kalla in henne och hon kom glatt och satte sig lugnt och obrytt i fotposition borta hos mig resten av platsliggningen.

Själva lydnadsprogrammet genomförde vi med bravur! Alla våra svåra moment satt som en smäck och känslan, den underbara känslan när vi har vårt fina samarbete och tycker att det är skoj….obeskrivligt!

1. Inget ljud i fria följet, även om momentet var betydligt sämre än vanligt så var känslan ändå relativt bra fokus och hygglig position
2. Läggande utan pip
3. Apportering utan att tveka – och glada ögon på vägen in tillbaka! ♥
4. Fin ruta med trevlig fart och snyggt ställande

Hon var supernöjd med sig själv när hon sprang av planen och dök ned i träningsväskan! Humla Tjejflicka hade minsann ingen existentiell ångest eller inställd på domedagsknull, hon ville bara leka och springa runt med sin leksak. Det är nog första gången i hela hennes fyraåriga liv som jag tycker mer om henne än om Baileys 😉

Humlas halvbror och Baileys systerson Mindblowing Pinhead ’Texas’ vann klass 1 med ett jättefint program! Heja duktiga Petra och Texas! ♥

Humla som faktiskt gjort en riktigt fin runda, slutade som trea i LK2. Baileys, som gjort med våra mått mätt, en riktigt usel runda, lyckades med bedriften att vinna LK3 trots att vi var det enda ekipage som avstått platsliggningen och därmed hade 30 poäng bort från början. Vinsten säger ”tyvärr” mer om de extremt svåra förhållandena denna stekheta dag, som vi förstås delade med de andra ekipagen, än om vår eventuella lydnadstalang 😛