Jag har knappt skrivit någonting om vår spårträning! Varje söndag tränar vi spår i Tvååker, jag och Baileys tillsammans med ett härligt gäng! Sedan försöker jag lägga några spår när jag är hemma över fredag-lördag också. Fördelen med spårträning är att det går fort att utföra. Bestäm hur du skall gå spåret, vinklar, apporter osv – och låt det sedan ligga 40-60 minuter. Under den tiden kan man ta en promenad, joggingtur, ett litet lydnadspass etc. Perfekt tycker både jag och hundarna!

Oj vad fint och stilla Humla ligger tänker ni kanske? Det här är ett extremt ofrivilligt och hot-om-våld-framkallat läggande, eftersom hon sprang runt som ett speedat kioskmongo. Nu testar vi att lägga in sådana här tvångströjepauser på promenaderna, för att kyla ner hjärnan…mattes alltså.

Humla har också fått börja spåra – spårselen från Björkis sitter faktiskt bättre på henne än på Baileys, som den är måttbeställd till….Hon är en naturbegåvning i spåret! Har inte alls lika bråttom som Baileys och är mer metodisk i sitt spårarbete. Förra veckan fick hon gå sitt första spår med en slutapport – som hon hittade och glatt kom in med i utbyte mot en liten burk med Vomoghundemat.

Baileys älskar att köra uppletande och plockövningar med spårapporterna – men väl i spåret är det inte säkert att han hittar dem. Han har sedan starten varit mer intresserad av själva spåret, så markeringen av apporterna har väl legat kring 60-70% lyckandegrad. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla detta, nybörjare som man är. Men så fick jag tips från instruktören Kennet att gömma apporterna i spåret, dvs täcka dem med lite gräs eller mossa. Och då trillade poletten ner och det blev en dramatisk skillnad! 🙂 Nu har vi gått ett tiotal spår, alla med 100% jättefina markeringar! Nu lägger jag apporterna synliga igen, och det går lika bra nu när han väl fattat konceptet. Hitta spårapport och komma in med den till matte = glad matte och godis!

Förra fredagen var det, håll i hatten,  faktiskt uppehåll och en hel del sol. Vi åkte till Hedgärdessjön i Skene och jag la två spår var åt hundarna. Humla fick två korta med en 45 graders vinkel i skogsterräng, och Baileys fick ett långt med två nittiograders vinklar och terrängskifte skog/grusväg/fält samt ett lite kortare över gräsplanen med en 45 graders vinkel in i skogen och en slutapport. När vi kom tillbaka efter en lerig runda runt sjön hade en glad träningsgrupp lagt beslag på gräsplanen! Vad är oddsen?


Precis bredvid spårupptaget satt fem hundar uppbundna i staketet, spåret gick rakt igenom deras uppsatta ruta – och det hade sprungit hundar och människor över hela gräsplanen. Jag tänkte först strunta i att gå spåret, och bara låta honom gå det andra. Men så tänkte jag, varför inte testa? Det enda som kan hända är att han inte reder ut det, och då är det ju bara att sela av och se glad ut.

Hundfolket var jättesnälla när jag förklarade situationen för dem och gjorde ett uppehåll i träningen så att vi skulle kunna gå spåret. Jag selade på, och tänkte att det nog inte är säkert att han ens tar upptaget med en flock skällande hundar bara ett par meter bort! Men Baileys tittade lite på dem, reste lite ragg men bestämde sig sedan för att inte låta sig störas och gjorde ett klockrent upptag. Sedan spårade han som en klocka över hela planen förutom på ett ställe i slutet där han gjorde några slag och vindade in vinkeln med hög nos. Jag var grymt imponerad av hur fint han arbetade med denna enorma störning! Duktiga duktiga vovve!

I söndags tränade vi på stubbåker, som jag inte gjort på ett tag nu. Baileys gick det första spåret hur fint som helst. Normalt sett är han het i första spåret, och bra i det andra. Men nu var han ”lagom” i energi redan från början och gick som en liten symaskin. Eftersom han gjort ett sådant snyggt spår det första, frågade jag instruktören Florence om hon kunde filma det andra spåret som vi lagt i motvind…

Han har inte gått något spår i motvind tidigare, och det märktes tydligt då vi hade stora problem med upptaget. Det hade varit roligare att se det första skolboksexempel-spåret 😛 Men trots att han hoppar lite fram och tillbaka, så slutar han inte att jobba utan ger sig inte och kämpar på. En härlig inställning tycker jag! Vinkeln tog han iallafall och apporterna hittade han, även om detta spår inte direkt var bildskönt rent teknikmässigt 😉 Filmen hittar ni här. (Vi har precis börjat gå med lina, därför har jag den inte fullt utsläppt)