Detta blir ett inlägg om Humlas lilla bakben. Tyvärr tror jag att crista tibia avlossningen som hon ådrog sig som valp, lämnat större spår än vad jag räknat med.
Vi har ju inte gjort någonting åt detta (veterinären menade att rehab inte var nödvändigt, vilket säkert också stämmer), Humla har helt enkelt fått skutta med och vara hund under sitt första levnadsår. Vi har fokuserat på vardagslydnad och att fungera som ”familj” med matte, husse och storebror. Sedan i våras har hon fått följa med på kortare löprundor i terräng. Jag har tidigare misstänkt att hon har svag bakbensmuskulatur, då hon bara haft två växlar på promenaderna. Full fart framåt eller tvärnit. Gångarten trav har inte existerat för hennes energiska hjärna. Promenaderna med storebror har varit ett gissel, då Humla bara hetsat och gjort matte förbannad. Ensampromenaderna har fungerat mycket bättre, eftersom hon då är lugnare och mer balanserad mentalt, men jag tvingas ändå inse att den där starka vägvinnande traven jag vill se hos en hund, inte är någonting som Humla gärna bjussar på.

Inte för att hon inte kan. Utan för att det är lättare att bara fnatta fram som en skenande ponny. För att trava rytmiskt och balanserat och använda ryggen krävs stor bakdelsstyrka. I bakbenen sitter motorn.

Under en av de senaste löprundorna, när vi alla fyra var ute, och tempot naturligtvis var högre än då jag springer själv, så valde Humla att galoppera med sitt högra bakben när hon travade med de andra tre benen. Således är detta någonting vi måste ta action på, i ett tidigt skede, innan hon hinner muskla sig ännu mer fel och lägga grund för framtida förslitningsskador som följd. Nu är det slut på rallybilspromenaderna! När jag masserat henne är det höger bakben som är jobbigt för henne, och hon visar det tydligt genom att titta på mig och vilja resa sig upp. Hon är spänd på insidan av höger lårmuskel och egentligen hela muskulaturen glutealt. Jag känner även att hon är spänd och knastrig i vänster bog och skuldra.

Det som är jobbigt med promenaderna är inte att hon inte lyssnar, vilket man skulle kunna tro. Hon är superhetsig och glad och fnattig, men otroligt lyhörd. Det finns inte en hare, ekorre eller rådjur som flyger upp framför henne som jag inte kan bryta med min röst. Hon kommer omedelbart. Men Baileys bidrar till att hon blir stressad. Han är ju hennes gud, och det är väldigt viktigt att komma ifatt honom och hålla koll på vart han är. Det blir bättre om jag håller honom kopplad eller vid min sida, då blir Humla lugnare och inte lika spänd. Men samtidigt känns detta upplägg oerhört orättvist för Baileys, som älskar att gå lös och har gjort det sedan han var liten. Han går ju på autopilot på promenaderna och det är sällan man behöver använda något kommando. Han läser av situationen bättre än jag och detekterar bilar, andra hundar, cyklister och joggare innan jag hunnit göra det.

Humla är jätteduktig på att gå okopplad, invid min sida. Men så vill jag inte att promenaderna skall se ut. Promenaderna är till för hundarna, de skall kunna lulla runt, leka, nosa och undersöka omgivningen så ostört som möjligt. Problemet är att jag bara har två växlar på henne – antingen går hon som klistrad vid min sida (hon går aldrig ur denna position utan varsågod-signal) eller så störtar hon rakt fram i blindo utan bromsar. Mycket av den här problematiken handlar ju om omognad och att hon måste landa mer mentalt. Men jag kan inte låta det bekosta hennes bakben. Nu har jag provat att bara gå i gräs, vid kanten av promenadstigen etc, så att vi inte promenerar på slät mark. På släta underlag kan hon delvis låsa sig, jag ser små tendenser till passgång och hon är som en katapult som bara väntar på att få skjutas iväg. Går man på stubbåkern eller dikeskanten så måste hon lyfta på sina ben, spänningen lossnar automatiskt och hon får annat att koncentrera sig på än vart Baileys är och vad han gör. Att gå separata promenader med dem är inte ett alternativ, då tiden absolut inte finns till för detta.

Idag pratade jag med min fysioterapeut Anna på Hund i Harmoni, för att diskutera hur vi skall göra i höst. Jag har nämligen svårt att kunna gå och simma hundarna regelbundet i Kungsbacka, iochmed att Anna har ont om tider och jag inte är hemma på veckorna. Anna är verkligen underbar och otroligt kompetent, det är en fysioterapeut jag med värme kan rekommendera till andra. Som jag kommer göra nu, får Humla de sista gångerna på Baileys sim/behandlingskort, då hon behöver dem bättre än honom. Sedan kommer jag låta Anna känna igenom båda hundarna med jämna mellanrum – men däremot kommer jag leta efter ett ställe att simma dem själv på i Helsingborg. Simning tror jag nämligen kommer vara god nytta för Humla i vinter – och jag skall även kolla upp watertreadmill-träning, dvs gångband i vatten.

Simning, massage och fysioterapeut-besök… Är inte detta onödig lyx? Som jag ser det, så vill jag ha två friska hundar som blir gamla och kan åldras med värdighet och bibehållen hälsa så långt det går. Jag tror att man lägger grunden till detta, i unga år, genom blandannat skonsam träning och bra kost, och att det är bättre att agera profylaktiskt istället för att försöka reparera något när skadan redan är skedd. Staffarna är tungt byggda glädjemaskiner utan bromsar och självbevarelsedrift, som lägger mycket vikt på framdelen. De är piggelinar, som verkligen satsar allt och inget, och under de karaktäristiska staffefnatten kan ju vad som helst hända. Utemöblerna kan flyga huller om buller, stupröret på hushörnet kan krökas, äppelträd rammas, stup vid garageinfarten kan flygas ut över…:-D
Om man tittar på staffen som ras, så är den belastad med både dysplasier och tillväxtrubbningar, artros och förslitingsskador. Få hundar över tio år är helt ledfriska. Det beror säkerligen på både genetik och miljöfaktorer, varav jag enbart kan påverka den senare.