IMG_7686

Humla, Humla, Humla – vart skall jag börja? Du är en sådan tuff liten nöt för mig att både knäcka, förstå och läsa av…Å ena sidan är du så himla mjuk, vek, mild, löjligt förtjust i beröm, fjäskig, rädd när jag höjer rösten. Å andra sidan är du rå som fan, försöker hela tiden utmana våra belöningssystem, låser dig obarmhärtigt på apporter och rutor, ful-leker. (Med ful-lek menas btw när man medvetet vill bita i den närmsta 2 cm av 75 cm kamptrasa där jag har min hand, så att man även kan utstuderat hugga en i fingrarna…)

Jag har tänkt mycket på det där Niina sa om uppgiftstanke vs belöningstanke och håller verkligen med. Humla är en hund som när det blir ”för lätt” slår över helt i belöningstanke. Utmaningen för mig är dock att läsa av när det handlar om fixering vid belöningstanke – och när det handlar om att hon inte förstår uppgiften. Ta rutan som exempel, som vi övade ikväll. Om jag får snurr vid rutbandet och sedan en hund som ”rättar sig” in till rätt punkt varje skick utan target, och istället 100% korrekt utförande med target – handlar det då om belöningsförväntan eller att hon faktiskt inte förstår hur rutan skall se ut när man skickar utan target…

IMG_7689

Jag skall ta rutan som exempel även i nästa avsnitt av Humlas hjärna som jag måste lära mig hantera 🙂 Igårkväll tränade jag genom LK2 och delar av LK3 som one-by-one med en slutbelöning som låg i rutan. Det hela funkade fint, men när jag sedan flyttade rutan till en annan del av hallen och därefter tänkte göra annan detaljträning, var Humla helt fixerad vid att rutan ändrat plats. Sneglade hela tiden dit, försökte springa dit så fort hon blev friad osv. Jag kan tänka mig att rutan för henne är som Tyler Durden i Fight Club för mig. Tempting. Det här mentala läget vill man absolut inte hamna i med henne, eftersom jag blir så himla lätt arg. Det är inte så jädra kul att tvinga sig själv prata med glad röst eller försöka locka med tråkiga godisar när Brad Pitt precis tagit av sig tröjan i andra änden av lokalen, och Humla är helt fastlåst. Alltså bokstavligen talat, eftersom hon tittar som hypnotiserad, reagerar inte på ord, sitter helt stilla och liksom är helt avstängd.

Att få en bra känsla i kedja måste vara mitt huvudmål de kommande veckorna – det är tyvärr allt för många tävlingsmässiga kedjor som förvisso rent utförandemässigt gått jättebra, men där jag har en riktigt dålig känsla. För het hund, för avtrubbad hund, för gasad hund, för frustrerad hund…det är så himla mycket man måste greja med och hålla i huvudet när man kör Humla. Jag tänker lite att hon är den Ferrari jag önskade mig, men att det är svårt att lära sig växla den ‘like a pro’, jag växlar men det är liksom inte med någon finess, om ni förstår hur jag menar?

IMG_7693

Nu till själva momenten. Gruppmomenten är superstabila för Humlas del – lugn, fokuserad, knäpptyst. Så skönt att kunna börja positivt…för sedan är det bara att kavla upp ärmarna! 😀
När det gäller fria följet verkar lugna, lugna belöningar och belöningsrutiner vara det som ger absolut bäst effekt. Jag kommer fortsätta på samma bana några veckor till och sedan utvärdera.
I sättande, läggande och ställande under marsch i både zäta och som enskilda moment har vi fått in en olustig låsning – i kedja yttrar det sig som att hon inte följer med de första stegen. Låg belöningsförväntan? Obehaglig känsla inför själva momentet? Hon ÄR duktig på att lyssna på ord. Varför blir det då så ofta fel? Jag hittar mycket gnäll, pip och utsvängd bakdel i dessa moment. Skall testa att belöna upp starterna och verkligen försöka pegga upp så att hon lyckas på första försöket. Detta blir månadens utmaning!
Inkallningen, apport (både trä och metall) och hoppapport fungerar fint – det verkar som att låsningen med slät apport har överbryggats. Nu fungerar iallafall momentet både i början, mitten och slutet av en kedja.
Vittringen har vi haft några riktigt fina den sista veckan – hon är överlag duktig på att sortera och har fin hantering. Jag är mest glad över att hon inte har alls samma maniska problematik kring detta moment som Baileys har… 😉
Fjärren är ett annat projektmoment denna månad – nu skall pipen vid nedläggandena bort! Förra passet hade vi 100% successrate, trots ”barska” kommandon och 10 m avstånd. Problemet med pipet beror inte på stadga mellan skiftena, för den har hon och byter inte skifte självmant, utan jag tror det handlar om belöningsförväntan. Fjärren lägger jag nästan alltid sist i kedja och är därmed det moment som blivit mest belönat. Baileys reagerar inte alls så här, men med Humla får jag tänka annorlunda.

IMG_7713

Sedan skall jag även arbeta mer med sug in i utgångsposition – vilket är obefintligt hos Humla, om hon inte blir inkommenderad. Det här låter kanske löjligt men det är faktskt svårare än vad man kan tro 😛 Skriktutan väljer alla dagar i veckan året om hellre att stå framför mig och fixera mig med blicken – och så kan hon stå läääääääänge. Samtidigt har hon ju en fin utgångsposition och fin uthållighet i denna, när hon väl är på plats. Nej det duger inte, nu blir det godiskampanj på att bjuda på ingångar! 🙂