Ni som trodde att ni skulle få se massa härliga lydnadsbilder från lägret med Jenny Wibäck. Men faktiskt – det var ungefär så här jag stod i 2 dagar. Med en hoppande Arne Alligator som försökte sno sin leksak. Där och då insåg jag att det var dags att rekapitulera, och börja om på sidan 1 i Från Valp till Stjärna boken….

Det här kommer nog inte bli något välformulerat inlägg med massa klokheter – och jag vill börja med att skriva att jag är övertygad om att flera vägar bär till Rom, inte bara en. Något som jag däremot får mer och mer insikt i, är att jag som hundtränare måste hitta ett träningssätt som passar mig som person. Jag kan gå kurser för ”de bästa” instruktörerna – men det är ju till syvende och sist jag som måste träna min egen hund och vara kapabel till detta. Vad som passar mig bra, vad som passar mig dåligt. Vad som passar min hund bra, vad som passar min hund dåligt.

Humlas lydnadsträning har varit ett ständigt dåligt samvete för mig. Jag tror inte jag förstod hur mycket som krävs för att hålla två, så olika, hundar i träning med tävlingsmässig fokus samtidigt. Jag har rent krasst inte haft tiden genom åren, och prioriterat Baileys. Humla har fått vara tvåa på bollen och gjort det med den äran. Men det är en utmaning att träna två så olika hundar med så olika egenskaper, för mig som hundtränare. Man måste helt enkelt vara en ganska duktig hundtränare. Om jag tillskriver mig själv det epitetet vette tusan – men jag har iallafall ambitionen att bli en duktig hundtränare ♥


Uppenbart att jag inte förklarat den lilla detaljen med konceptet ”Omvänt lockande”. Humla tittar på mig, istället för att titta på leksaken.


Indianleken ”kan” hon och är grym på, ja efter att jag har höjt handen som en förbudssignal då förstås. Ja, det var ju den ”lilla” detaljen………………..

Ingen av hundarna är egentligen bättre eller sämre än den andra. Båda två är riktigt vassa och fina arbetande hundar. De är bara extremt olika varandra med en helt annorlunda uppsättning och fördelning av egenskaper gentemot den andre.
Jag tror alltid jag kommer ha två hundar, inte fler, inte färre. Det är perfekt som upplägg, de har sånt enormt utbyte av varandra – lekkamrat, promenadsällskap, sittdyna, sittmöbel och sitthylla – allt i ett! Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig när vi köpte Humla för sex år sedan – en kompis till Baileys, absolut. Men jag såg också en riktigt vass lydnadshund där i valplådan hos kennel Mindblowing.

Jag tror dock inte att jag hade väntat mig att Baileys, som nioåring, fortfarande skulle vara genomfräsch och pigg som en ökenråtta. Men det är han och jag njuter av varje sekund – men det har inte varit bra för min och Humlas relation i träningen, att hon alltid varit den som fått absolut sämst förutsättningar till att göra en bra prestation. Alltid sämst uppvärmning, ingen vettig grundträning, aldrig några egna fina leksaker utan alltid fått ärva Baileys avlivade grusiga pipisar osv.

Under vårvintern, med den extremt nedbantade versionen av lydnadsträning som jag kunde få in i livspusslet just då, tog tankarna form och ett beslut växte fram att låta Baileys och Humla byta plats. Baileys tänkte visst aldrig bliva stur, och jag kan liksom inte gå och vänta på att han skall kasta in handduken innan jag börjar träna min andrahund på ett vettigt sätt – Humla fyllde ju sex år i maj!

I födelsedagspresent fick hon ett lydnadsläger för Jenny Wibäck, hennes första egna lydnadsläger där bara jag och hon skulle åka 🙂 Dessa två dagar gav mycket kloka insikter hos mig och en del bra träning, jag kan verkligen rekommendera Jenny Wibäck som instruktör och vill absolut gå för henne igen. Men jag skulle nog velat befinna mig några trappsteg längre upp, för att få bäst valuta av dagarna (läs = ja det hade varit roligare att ha med Baileys….) – i juni var nämligen inte jag och Humla ens uppe i trappan utan slaskade visst omkring nere i källaren, med vår relation 😛

Humla har extremt lätt för att växla mellan aktivitet och passivitet i grunden, hon är sjukt snabb i sina rörelser, vänder på en femöring, kan inte stanna långsamt utan är jätterapp i sina skiften och i sitt rörelsemönster. Öppen i huvudet även när raketbränslet är påslaget, lyssnar på ord även i stundens hetta och har enormt bra ordförståelse. Hon är naturligt uthållig i sitt fokus. Hon älskar godis. Hon älskar kamp. Hon älskar bollar. Hon är väldigt miljöstark. Hon ser inte andra hundar på plan. Hon är med andra ord världens enklaste lydnadshund?

Ja det hade hon nog varit, om jag som hundtränare hade haft en bredare verktygslåda från start. Nu har jag använt Baileys-lådan i sex år, och på en hund som inte är minsta lik honom i sättet, kan man ju själv räkna ut att förr eller senare skulle vi köra av vägen…
Back to basics. Ja, naturligtvis var det grundträningen som i mångt och mycket fallerat för mig och Humla. Den insikten fick jag dag 1 hos Jenny Wibäck.

Vi skulle titta på hur jag skulle jobba vidare med externbelöningar för Humla, och jag upptäckte (och det smärtade i själen) att Humla inte alls förstått konceptet med externbelöningar utan det hela hade istället, under tidens gång, landat i ren förbudsträning där hon noggrant undvek sin belöning och på ytan egentligen är rätt ”duktig” – hon kan ju springa rakt ut till rutan fast det ligger en kamptrasa på vägen ut osv – men inte för att hon förstod att hon skulle få den om hon gjorde x, utan för att hon visste att hon inte fick.

Hela grundkonceptet med en externbelöning, omvänt lockande, och alla grundfärdigheter är ju att hunden förstått poängen. Om jag väljer bort, så kommer jag få. Och det skall bygga på frivillighet. Inte för att jag förbjudit den att ta sin belöning.

Ja, det var en smärtsam insikt och när jag sedan började dissekera våra grundfärdigheter på allvar så rasade korthuset ganska snabbt ihop. Men det var faktiskt skönt, för det var liksom ett sexårigt fuskbygge som inte hade någon framtid. Gör om, gör rätt. Så under sensommaren när jag kunnat börja träna lydnad mer än slentrianmässigt så har vi börjat bygga upp grunden igen.

Vår relation håller sakta men säkert på att repareras. Både jag och Humla tycker det är superkul att träna. Ingen av oss är frustrerad på den andre. Jag har, hör och häpna, inte blivit arg eller känt vanmakt eller andra negativa känslor när jag tränat henne på hela den här tiden sedan vår ”omstart”. Bakslag och beteenden/känsloyttringar hos henne som jag inte vill ha, tar jag in som information, går hem och funderar på, och går sedan ut i nästa träningspass med en annan plan eller reviderat upplägg. Och på så sätt tar vi oss framåt!

Under årens lopp har Humla fått träna för flera olika instruktörer, även om Baileys mest varit i strålkastarljuset förstås. Hursomhelst så har många, inga namngivna, varit inne på att hon är den typen av hund som skall ha ”lön en gång i månaden” och absolut inte massa slaskbelöningar då hon lätt slår över från uppgiftstanke till belöningstanke. Jag skall göra många och långa kedjor, hon skall bara få göra ”svåra saker” så att hon får tänka, hon skall få en boll i slutet och sen är passet över etc.

Jag tror, när man som instruktör ser Humla och hennes ”entusiasm” för alla typer av belöningar, lätt kan få denna uppfattning så det är nog egentligen inte alls konstigt. Bara det att jag, som känner henne bäst, inte känt igen de påstådda egenskaperna om min hund. För det första så är hon en dåligt grundtränad lydnadshund, som, när jag skrapade på ytan, visade sig ha 100% fuskbyggda belöningssystem – där jag utnyttjat hennes naturliga lättbelönadhet och sedan lagt ett enstegsputs över utan luftspalt….

För att kunna belöna hunden måste man ha belöningssystem som fungerar, och det skall enligt mig inte vara några frågetecken från hundens sida, angående sitt lönekontrakt.För Humla har det varit många frågetecken (hon har ju haft en högst oklar anställning hos mig också ;-)), vilket skapat frustration och en rad andra negativa känslor.


Att få hoppa upp och ge mig våldtäktsblåmärken på låren, tugga på boll och kliad på rumpan – stadsministerlön enligt Humla ♥

För det andra har jag funderat och funderat på det här med ”svåra uppgifter och långa kedjor utan belöningar”-metodiken, och kommit fram till att den inte är något för mig som hundtränare. Tyvärr har jag testat den och tyvärr blir både jag och hunden ledsen av den. Kanske finns det sådana hundar som presterar bäst utifrån dessa förutsättningar, men handen på hjärtat, grundinställningen till hunden måste väl ändå vara att den vill göra rätt, bara vi förklarar för den vad den skall göra, och sen gör man en löneförhandling? Hur mycket lön vill du ha för att utföra x? Hur mycket lön vill du ha för att utföra x i den här miljön/i den här settingen/med de här förutsättningarna osv?

Jag märkte att utförandena blev sämre och sämre, ju mindre jag belönade. Vissa grejer blev bättre, tex. energinivån och ljudandet i fria följet – men även kontakten i fria följet försvann ju, så vad hade jag egentligen vunnit? Energinvån var ju här kopplad till utebliven belöningsförväntan. Rätt crappiga förutsättningar att träna hund på, tycker ni inte?

Två ledsna, uttråkade och vilsna själar som traskar sida vid sida på en geggig lydnadsplan? För varför tränar vi hund egentligen? Varför tycker jag att det är så roligt och utmanande med hundträning? Jag tycker ju det är kul att träna – och vill att hunden skall tycka det också. Lydnadsträning är ju inget måste? Världen går inte under om vi inte tränar lydnad, inga kärnvapenmissiler avfyras, ingenting händer.

Ut-kommandot fungerar fint! 🙂 En av fördelarna med Humla. Hon förstår och hör vad man säger, tillskillnad från Baileys. Att för honom ha två olika belöningssignalsord, för framåt och bakåtriktning, har liksom inte varit någon ide 😛

De moment jag lyckats förklara för Humla hur de skall utföras, gör hon 110% varje gång – gång efter gång efter gång efter gång. Och får belöning som avtalat. Hur kommer det sig att dessa moment inte blev sämre av belöningar? Hur kommer det sig att hon aldrig gör fel i dessa moment? Jag tror inte att hundar vill göra fel, strävar efter att göra fel, struntar i saker, trotsar, har kass attityd eller har andra mänskliga tankeloopar på temat. Vi måste sluta förmänskliga våra hundar, med denna typen av förklaringsmodell.

Så jag kommer göra om, göra rätt. Hacka i mig och strö lite salt i mina sår. Vara en bra hundtränare och bli en bättre hundtränare. Ha schyssta träningsupplägg för båda mina hundar. Och fortsätta navigera mig fram i lydnadens magiska värld, vilket rättesnöre jag skall följa och vad som passar mig – och vad som passar mig tillsammans med Humla respektive Baileys. Jag är redan en bra bit på vägen och längtar redan till nästa träningspass med Humla ♥

För att förtydliga vad jag ville ha sagt med det här lalliga inlägget så är det att det är generellt bättre att bygga ett hus på en stadig betonggrund istället för poröst rullgrus. Jag säger inte att det är så för alla, men jag har insett och konstaterat att det iallafall är så för mig och Humla. Så ursäkta röran – vi bygger om 🙂


♥ ♥ ♥