Efter det tråkiga beskedet i fredags gick luften verkligen ur mig och det har varit fantastiskt dålig kvalitet på helgens tentaplugg. Jag har inte gjort något annat vettigt heller – ni vet känslan, när man helt enkelt inte har lust med nånting.
Som tur är så går det över. Jag brukar alltid känna så här efter varje terminstentamen, då är man deppig/likgiltig/tom i några dagar och sedan blir det bra igen. Vågar inte ens tänka på hur det skulle kännas att vara deprimerad på riktigt…

Vovvarna har inte fått göra nånting vettigt överhuvudtaget – men de verkar nöjda med sin lott, som tur är. Långsamma joggingrundor (jag har fått ont exakt överallt i hela kroppen typ – är det ett uttryck för sorg månntro?) och långpromenader och mys framför brasan har det blivit. Gjorde ett försök till påbörjan av initiering av uppstart på projekt Ominlärning av Vittring version 384750320 – men tappade sedan lusten, trots att det första passet gick över förväntan! Det bådar gott…men just nu orkar jag inte ta tag i det.

Igår slutade det äntligen att pissregna och storma och Mikael följde med mig på en härlig tvåtimmarspromenad med vovvarna. De passade på att ta årets sista dopp – frivilligt!
Speaking of that så hoppas jag verkligen att få ekonomi till att simträna dem i vinter – i synnerhet supercheatern Humla ”Alla-Östtyskar-som-idrottade-på-80-talet” Holmberg skulle behöva simträning eftersom hon är en fuskare av rang på löpturerna. Vad som helst som kan få bakbenen att slippa bära vikt och som innebär att hon kommer först på löpturen är en bra grej enligt Humla Mülegg Holmberg.
Hon är förövrigt en fuskare i precis allting i vardagen också har jag kommit på – nu har hon prejat av sin bror från den superhala provisoriska entretrappan så många gånger att hon inte borde ha någon hud kvar i nacken efter mina arga nypor…

”Det viktigaste är inte att vinna, utan att komma först.”
– Humla Armstrong Holmberg

Igår var det faktiskt som vår i luften – det var nånting med ljuset och liksom färgerna som gjorde det. Nu är vi på väg mot ljusare tider – och det är inte en dag för tidigt, om ni frågar mig, soldyrkaren…

Efter helgerna och förhoppningsvis avklarade tentor, skall jag sätta mig ner och kolla på vårens kursutbud för mig och Humla. Sudden change of plans och nu står hon med en tom kalender hela våren i princip. Vi skulle verkligen behöva gå en kurs bara hon och jag tillsammans där vi kunde bättra på vår relation och få mer harmoni i träningen. Jag tror egentligen inte det spelar superstor roll vilken kurs vi går, bara att vi gör nånting ihop och att Baileys inte får följa med, så att hon får spela första fiolen istället för att som nu alltid vara tvåa på bollen…

Jag passade på att fota hattifnattarna som såklart röjde loss som tokar både i skogen och på stranden. Jag och Mikael berömde dem hela promenaden – så sjukt enkla och okomplicerade vovvar att ha i vardagen. Vi har inte ens med koppel på promenaden.

Baileys Pungråttan Bengtsson är piggare och busigare än nånsin, han blir väl aldrig mogen och vuxen den grabben, och visade glatt upp sin kalrakade gigantiska fyrkant på bröstkorgen och den kala lilla råttsvanstippen. Jag ber varje dag till någon högre makt att pälsen skall växa ut till MyDog så att det ser någorlunda drägligt ut, men det ser oerhört mörkt ut på den fronten 😉

Efter promenaden skall man självklart ligga på samma fårskinn, trots att det finns tre att välja mellan, och ”värma sig” nybadade framför brasan. När man eldat några timmar kan Humla i ren desperation slänga sig raklång direkt på golvet för att det är så himla varmt – men flytta sig från kaminen? Aldrig. Kommer inte på fråga 😉