IMG_2873

Och så kom dagen som jag inte ville vara med om. Och inlägget som jag inte ville skriva.
Inga valpar i Humlas mage.

Kan man känna annat än sorg och tomhet? Luften gick fullständigt ur mig – även om jag haft detta på känn, vilket mina vänner vet, så lever man ju på något sätt alltid på hoppet. Tolkar alla tecken till sin egen fördel. Ja ni vet ju hur man funkar när man så himmelens gärna vill få en önskan uppfylld 🙁

Det som gör mig mest besviken är alla fantastiska, jo för ni som har varit intresserade av denna kull är faktiskt fantastiskt perfekta för mig!, valpköpare som nu blir utan minihumlor i vår. Små kavata radiobilsstaffar med svansar som antenner rakt upp, ferrariväxlar och sylvassa tänder…*gråter som Lilleskutt i Bamse*
Alla tusentals timmar av planering för denna kull – alla träningsträffar, vilka teman de skulle ha, och datum, instruktörer,  och vad jag skulle skicka med för kul grejer i valppaketen och hur valplådan skulle byggas och vart vi istället skulle ha julgranen och vart vi skulle göra gemensam kullröntgen och MH om ett år och excel-filer med tomma celler som jag skulle fylla i och utvärdera efterhand…besvikelsen blir onekeligen större när man lagt ner sin själ i något. Fy sjutton vad det svider – och det värsta är att det inte är någons fel. No one to blame. *lite mer Lilleskuttgråt*

IMG_2928

Jag har pratat med Marco och det troligaste är att vi parade Humla för tidigt – även om jag tycker att dag 13 och 14 känns rätt ”rimligt”, och vi fick ju två klockrena parningar med långa häng båda dagarna. Men blandannat på Baileys beteende (han vet EXAKT när en tik är i höglöp och det är någon idé att bry sig – annars är han stencool med löptikar) så tror jag att Humla kommer in i höglöp senare än genomsnittet. Jennie har samma tankar med Humlas kullsyster Saga, som parades på samma dagar, men där det ”bara” blev två valpar.
Jag kommer göra om hela kalaset vid nästa löp – samma kombination och samma resa, men med skillnaden att jag kommer göra progesterontest och utstryk innan så att jag mer vet exakt när det är dags att åka. Det kommer bli sensommar-höst valpar (vilket ju egentligen var tanken från början, att jag skulle stå över detta löpet och para på nästa) och en ljusglimt mitt i allt jäkla elände är att Humla och jag får en hel vår på oss att träna och tävla. Ni som är intresserade av denna fräsiga piggelinstaff har ju då fantastiska möjligheter att se henne ”i skarpt läge” och följa henne i träning och tävling under hela våren!

Jag vill tacka alla som gett mig så fin feedback och positiva reaktioner på denna kombination – som fortfarande är one of a kind och som jag, med tanke på det enorma intresset, verkligen fyller en lucka i svensk staffeavel. Jag hade aldrig vågat hoppas på att så många personer som jag känner är ”rätt” för dessa valpar, skulle höra av sig. Man har ju en tanke med en kombination, med man vad man vill ha fram, vilka valpköpare man vill ha och hur man på bästa sätt skall kunna utvärdera kullen.

IMG_3075

Som sagt – att göra så många perfekta köpaenminihumlafrånEmmaochingåihennes”avelsprojekt”-valpköpare besvikna är det som gör mig allra mest ledsen. Plus att, och det här är en förbjuden, mörk och hemlig tanke, men lika bra att lämna ut sig själv nu när man ändå är tragisk lilleskuttgråtig och allt: jag blir ledsen över att ”förlora” dessa guldkorn, som jag ”vaskat fram” bland alla telefonsamtal och mail jag fått under höstens lopp. För lets be honest, jag vet att köpa en valp inte görs i en handvändning – visst vill man på pappret vänta i ”åratal” på den rätta kombinationen, men när det kommer till verkligheten är det ju faktiskt så mycket praktiska omständigheter som också skall klaffa. Med jobb, studier, familjesituation och annat. Så jag får vara beredd på att inte alla vill vänta till efter sommaren med att få en propellersvansad humlabebis.
Men det är ändå ett projekt som jag vill genomföra – och naturligtvis har jag långsiktiga planer när det gäller det här. Det här var ju inte ”bara en kull”….utan början på något som jag funderat och skissat på i flera år. Varje resa börjar med ett första steg, och jag hade inte tänkt att vägen skulle vara spikrak heller. Nu började just denna resa lite oturligt med en avåkning rakt ner i diket, men snart är jag på banan igen!

Återigen – tack för alla vänliga ord och allt stöd jag fått under hösten ang mitt (och Humlas!) ”pilotprojekt”! 

IMG_2887