Förra lördagen började vi dagen med ösregn och åskoväder och utställning i detsamma. Vart utställningen hölls? Borås förstås. Denna fantastiska plats….! Förra året var det också ösregn och jag fick klafsa runt i mina snopprosa gummistövlar. Baileys klafsade också runt, och placerade sig som tredje bästa öppenklasshane med CK, oplacerad i Bästa Hane. Tack och bock, sa vi, handlade lite pipisar av en blöt försäljare (gud vad jag tycker synd om alla försäljare i sina läckande stånd på båda sidor om en gata av decimeterdjup lervälling…lockar varken publik, eller kunder 🙁 ), och drog hem för att mellanlanda inför nästa galej!

Nämligen vår tävlingsdebut i LK3, som skulle ta plats på Värnamo BK. 1,5 timmas resväg bort genom ett hemskt och fullständigt vansinnigt åskoväder. Vindrutetorkarna hängde inte med, blixtarna slog ned i träden bredvid vägen(!) och himlen var kolsvart i alla väderstreck. Jag tittade ut genom bilrutan med fasa, och upptäckte att den lilla tunnpälsade tävlingsdebutanten gjorde likadant genom bagageluckan…vilken fantastisk debut det här såg ut att bli….!

Väl framme fick tävlingen skjutas upp i närmare 40 minuter, eftersom man klokt nog, inte får starta lydnadstävlingar i åskoväder, då gäller inte arrangörens försäkring. Och jag tänkte att så himla gärna vill jag inte ha det där förstapriset att det är värt att få en blixt i huvudet på köpet liksom. Jag tog ut Baileys på en liten plätt bredvid bilen och värmde upp lite snabbt i ösregnet. Mycket klick, snabba belöningar, bjuda på beteenden som sitt och ligg och lite stadgeövningar när han blivit varm i dunfjädrarna.
När åskan dragit över för stunden startade vi upp gruppmomenten, i regn. Baileys hatväder. Dags att bekänna färg, naken-pojkehojken!

Sitt i grupp 10 – Fin ingång på plan, jag var i ytterkant eftersom jag hade dragit startnummer 1. Gjorde mitt pauskommando i utgångsställning, eftersom det dröjde en aning. Han svarade fint på detta, gnällde ej, utan visste vad som skulle göras. Satt som en staty under hela momentet. Lugn, cool och fokuserad till 100%. Så skönt att starta på detta sätt!

Ligg i grupp 10 – Jag belönade socialt efter Sitt i grupp och samlade sedan ihop oss för Ligg i grupp. Använde återigen pauskommando, vilket innebär att vovven skall sitta kvar i utgångsställning men ej behöver sitta med kontakt, tills jag ger nästa kommando. Någon sekunds fördröjning på nedläggandet, men lade sig rakt ned. Sedan följde fyra långa minuter bakom en redskapsbod. Jag hade klantat till mig på ytterkanten och fick lämna Baileys helt ”snett” i förhållande till gömstället, om ni förstår hur jag menar? Jag kunde inte gå rakt bort från hundarna som de andra, utan fick först vinkla vänster förbi några åskådarbänkar, sedan vinkla höger in bakom boden. Vi har inte tränat på att jag gömmer mig ”snett” i förhållande till hans position. Dessutom lekte det några glada barn, framför boden, dvs mellan oss och hundarna. De skrek, stojade, plaskade i vattenpölar och lekte med någon slags boll. Jävla ungar, tänkte jag med obefintlig biologisk klocka, där jag stod bakom boden. Barn som utgjorde denna typ av störning har vi ju inte heller tränat på. Som tur var hade han legat lugnt och tryggt och återigen som en ”staty” enligt husse som var strängt beordrad att observera detta moment för att ge mig feedback efteråt. Fint uppsitt, och glad efteråt.

Han hade varit helt tyst under båda gruppmomenten och jag kände att vi fått en kanonstart. Dessutom höll regnet upp precis när vi skulle in som första ekipage på den vattensjuka planen. Tack gode Gud för detta! Visst var planen klafsvåt och vattnet hade inte hunnit rinna undan, men faktum var att SOLEN tillochmed visade sig under mitt och Baileys program. Solen välsignade även ekipage nummer två, sedan tog den helgledigt och det började hällregna konstant för reste av kvällen. Stackars arma deltagare som inte fick samma tur som vi.

Tur att jag den sista tiden kört mycket kedjor helt ouppvärmt, för att vänja oss vid detta och för att låta momenten ”bekänna färg” utan ”perfekta förberedelser”. För som startande nummer 1 fick jag exakt två generösa minuter på mig att värma upp innan jag ropades in. Uppvärmningen hade jag inte planerat, det kanske var tur, med tanke på den minimala tiden. Jag klickade för några snabba lägganden, ett par fjärrskiften och ingångar till sidan. Glatt och peppigt. Time to go!

Ingång på planen – helt okej ingång, men inte den bästa vi gjort. Tyckte ändå att vi skötte oss bra, med tanke på att det var en helt ny plan för oss som varken jag eller han, som första ekipage ut, hade fått en chans att inspektera innan.

Fritt följ 8 – Uppställningen inför fria följet kändes sådär, TL glömde att ge mig vittringspinne, och jag gick ur min och Baileys bubbla som jag dessförinnan jobbat mig in i. Fria följet är ett av de sämre vi gjort den sista tiden, lite väl mycket blicksläpp och varken stegförflyttningar eller vändningar ”satte” vi. Detta är jag emellertid inte förvånad över, då vi övat alldeles för lite på detta. Första sträckan av fria följet gick Guldlock på promenad, som en senildement träbit som nyss fått en stroke, och missade första vändningen såklart. Morr. Bättre än så här kan vi. Jag gick så himla klumpigt i mina för stora gummistövlar och kände mig lite ur led. Men efter ungefär halva momentet stramade jag upp mig mentalt, gav mycket mer distinkta Fot-kommandon och helt plötsligt lyfte vi! Svansen började gå, frambenen trampa och kontakten fanns där. Det som kändes positivt var språng marsch och sakta marsch, där han hakade på fint, samt att det kändes som att vi hade kunnat gå mycket längre. Det är ju alltid en trevlig känsla att uppleva att fria följet är kort 😉 Tyckte att 8 var ett ooootroligt generöst betyg….!

Sättande 9,5 – Ni som följt med i bloggen, och ni som tränat med mig i vår för den delen, vet hur vi slitit med detta moment som vi efter mycket om och men fick montera isär i molekyler och sedan sätta ihop igen…(hoppas att ni tog NileCity-referensen?) 😉 Visst får vi avdrag för dk, men är supernöjd med att han utan tvekan sätter sig på mitt kommando samt inte reagerar på det blöta underlaget.

Inkallning 0 – Denna ”kedja” (ja jag tänker ju tävlingen som en tävlingsmässig kedja, även fastän den är i skarpt läge!) valde jag att släppa upp honom ganska rejält mellan momenten, på bekostnad av lite sämre transporter – och lite sämre rutiner inför momenten. Inför inkallningen tyckte jag att jag tappat honom lite mentalt. Det finns flera skäl till att han inte stannade på mitt första kommando – för det första är momentet för tillfället ett ”isärplockat” moment där jag valt ut att träna på snabba stopp som blivit sämre den sista tiden. Tyvärr, och det här får jag äta upp nu, har jag tränat stoppen (med både externbelöning, osynlig belöning och belöning hos mig) med för kort avstånd. Han anser inte att han kan stanna när han är så pass långt från mig, och han anser inte heller att han kan stanna om jag inte hojtar mitt kommando inom de första metrarna efter uppstart. Får han inget ”Stå” här, ja då drar han på farten och går in i Öresundstågsomärförsenat-mode. Jag var beredd på att vi skulle få ett stopp som var längre och sämre än vad vi normalt har, och drämde därför i lite extra på första kommandot. Att det inte skulle bli något stopp överhuvudtaget var jag däremot inte beredd på. Tusan också! Positivt är i alla fall att jag framhärdar och ropar (eller nja, snarare ylar) ytterligare ett kommando, som han reagerar lite lomhört på, men då är han ju alldeles för nära mig. Suck vad onödigt, och suck vad onödigt med en sån här genom-misslyckad inkallning just på tävling. Tyvärr är ju detta moment filmens absoluta höjdpunkt, om man vrider upp volymen för att höra hur jag ropar mina Stå-kommandon…inte visste jag att jag var en förtryckt kastratsångare med KOL?

Ruta 8 – att Baileys blivit tydligt störd av att vi misslyckats på den föregående inkallningen märktes, under transporten mot rutan ville han gråta ur sig lite och antagligen var hans stora mörka vackra rådjursögon alldeles tårfyllda, för någon ruta spanade han inte in trots att vår rutin inför det här momentet kan sägas vara bergsäker (Mona Kjernholm sitter garanterat och skakar på huvudet här, men det ÄR i alla fall en av våra bergsäkraste rutiner…. 😛 ) och han älskar momentet. På sträckan mot rutan var det en sjö. Det syns inte på filmen, men vattnet skvätte precis som när han springer i strandbrynet nere i Rosendal. Antagligen var det vattenmassan i kombination med ofokuserad gråtmildhet som gjorde att han inte hittade rutan. Eller ja, han tog mitt ”Titta”-kommando vid uppställning och tittade ut mot rutan. Sedan satte han fart och bromsar lite förvånat när han springer ut i det blötlagda partiet. Det har inte hänt så långt tillbaka jag kan minnas, att han inte ”hittat” rutan. Men som tur är, hurra hurra, har vi tränat på mycket omdirigering. Jag stoppade, etablerade kontakt, sa kommandot igen och han pep iväg. Resten gick ju riktigt fint! Jättenöjd att vi faktiskt löste det så bra efter en riktigt kass start på momentet!

Hoppapport 10 – jättefint utförande, men vi har inte boostat apporteringarna på ett tag, så en obelönad hoppapport leder till sämre utförande på metallapporteringen. Noteras och tas med i träningsupplägget!

Metallapport 8 –  dålig fart ut, dåligt gripande, tveksamhet vid tillbakagång. Nej det här var vår lägstanivå gällande detta moment. Dags att belöna upp!

Vittring 6,5 – Satt fint kvar och sprang ut i härlig fart till pinnarna som låg i en ring. Vi har tränat på alla möjliga konstellationer så det var jag inte orolig över. Han grep rätt pinne direkt, men åh nej!, släppte den igen och nosade istället runt i klövern bredvid pinnen, innan han grep rätt pinne på nytt och galopperade tillbaka in. Lite surt, eftersom detta är inte något som kommit på träning på ”evigheter”. Han brukar vara så fin och säker och gripa direkt så fort han träffar på rätt pinne. De sista veckorna har vi tränat mycket hantering och återgång, vilket var fint nu, kanske på bekostnad av sorteringen? Hursomhelst, supernöjd med att han höll ihop sig och verkligen sökte och grep egen istället för att bara tappa huvudet i gammal Baileysglidarstil och ta en random pinne. Duktiga Lillefot!

Fjärrdirigering 7 – mitt mål var här att han skulle göra rätt skiften, och strunta i själva utförandet, bara han inte låste sig fast i marken. Vi har också belönat upp nedläggandet, så att han inte lägger ner hakan i backen när jag lämnar honom. När han gör detta, är nämligen chansen att han vuxit fast med silvertejp i backen, överhängande. Det vi lyckades bra med var nedläggandet där han höll uppe i huvudet, 1a skiftet var bra, han tog min ”Upp”-signal med handtecken och röstkommando – mindre bra var att han inte höll position utan lade sig ner båda gångerna när det var Stå. Men de stora bitarna, dvs det som varit svårt för just oss, lyckades vi med detta sista moment och det var med en härlig känsla jag kunde springa av planen i min vansinniga frisyr och gummistövlar i storlek 42! 😀

Helhet 9 – ”Mycket fint samarbete, trevligt ekipage!” tyckte domaren 🙂

Av planen sprang vi till väskan där pipisar och Cuzbollar samt godis väntade. Den bästa belöningen för Baileys är att få springa runt och vifta med pipisen, kasta runt den, döda den och bli beundrad av alla. Då stormtrivs han, och eftersom det är så han vill ha det var det så det fick bli. Jag och Mikael och några ur publiken applåderade honom, hjälten, och han strålade av lycka. Jag höll min uppgift väl med att engagera mig i honom och hans belöning till 110% och inte prata med några andra, förrän vi belönat klart, rastat av, klappat, kramat och pussat och stoppat undan vovven, nöjd och belåten, i bilen. Vår insats denna blöta afton slutade på 141 p och ett andra pris.

Här är filmen, helt oklippt, eftersom jag ville få med transporterna och även pauserna för egen analys. Inte så kul för utomstående att titta på kanske. Men som sagt, inkallningen är en höjdpunkt – särskilt om du har anlag för skadeglädje och gillar lyteskomik…. 😉
Om du inte varit på Värnamo BK, så har du nu dessutom chansen till en virtuell liveupplevelse med både deras partytält samt bruksstege som visas i NÄRBILD ett FLERTAL gånger! Dont miss! 😀

Visst grämer jag mig över den nollade inkallningen, surt när vi överlag fick så fina poäng, kändes så jämna och jo faktiskt, jag kände att vi var väl förberedda för uppgiften. Jag har lovat mig själv att inte starta i trean förrän jag känner att vi kan göra samtliga moment obelönat i en följd i olika miljöer och med olika uppvärmningsrutiner, och det skall kännas lätt och roligt. Det sista lät kanske lite väl pretto, men det är en otrolig skillnad på att tävla en hund som är väl förberedd och kedjetränad, jämfört med en hund som är förvånad och förväntar sig belöning efter varje moment, som den brukar få. En sådan hund KAN du inte tävla med många gånger innan den fattat grejen, genomskådat dig, och det fuskbyggda korthuset rasar.

Nu känner jag att jag och Baileys har en fin grund att stå på, vårt korthus skall banne mig muras stadigt och jag vill bli så duktig som möjligt tillsammans med denna underbara obromsade rådjursögda bandvagnsclown, utan genvägar och efter våra förutsättningar. Nu har jag skrivit det offentligt dessutom så nu måste jag stick to my word, no matter what 😛