Så virvlade 2017 förbi och jag läser massa roliga och inspirerande årssummeringar på bloggar och facebook. Ja, bilderna till detta inlägg plockade jag faktiskt ut och laddade upp dagen före nyår men så var det ju det här med att få fem minuter över 😉

För så har 2017 varit. Jakten på tid. Jakten på fem minuter. En inte helt rimlig jakt, så här med facit i hand. Familjen har utökats med fantastiska lilla Maja, och ja nu kommer ni få höra en rad klyschor och floskler, och alla ni som inte parat er ännu och inte är så pepp på det får väl hålla för ögonen när ni läser detta: Att skaffa barn är det bästa man gjort och ingenting man någonsin ångrar. Maja är det bästa med mig. Maja är det bästa med Mikael. Maja är det bästa med oss och plockar fram det bästa i oss. Jag skulle göra vad som helst för henne. Jag låter tillochmed henne suga på blöta disktrasor jag skurat handfatet med. Jag läser den tråkigaste barnboken som någonsin skrivits och författats ”Knacka på” om och om och om igen, 37 gånger på raken. 180000 gånger per dag. Ja ni fattar. Maja är bäst.


Dedikerad nannydog… 😉

Jag hade visualiserat min mammaledighet som ett oändligt långt år, fyllt av hundträning och även att jag skulle ha tid att ta tag i alla surdegar man haft liggandes i livet. Ni vet, sortera in viktiga papper i viktiga pärmar istället för att bara förvara allt i en hög (med de tomma pärmarna ståendes bredvid) och ha genomtänkt och snygg ordning i våra kökslådor (när vi renoverade köket och precis blev klara skulle vi åka på semester och därför kastade vi in allt i lådorna, som en gödselspridare på full effekt. Och samma ordning i kökslådorna kvarstår alltså tre år senare.)


På väg till Finland för att träffa snygga Rhino! Gaffa var som att ha en finare version av Humla med sig – det var som om vi redan kände varandra. Hon låg på samma sätt innanför huden när vi sov, hetsåt likadant och var lika trevlig och enkel som sin mamma ♥


Tandem-mys på hotellrummet!


”Pet me, slave.”

Det var trevligt att vara i Finland tyckte Gaffa 😉

Alla mina hundintresserade kompisar som fått barn hade fått bebisar som sov 22 timmar per dygn, gärna i vagn. Våran Maja Bebis hatade vagn av hela sitt hjärta, trots att jag köpte den dyraste vagnen som fanns (nu med facit i hand hade jag kunnat åka hem till mamma och pappa och dra loss min gamla skrangliga Emmaljunga-vagn från -85 från allt bråte i förrådet och använt, de 2-3 gånger som Maja Bebis accepterat att ligga i vagn. Eller använt skottkärra.)

Detta gjorde promenaderna till ett gissel som dygnets alla vakna timmar gick åt till att planera – att gå en mil i skogen som vi gjorde varje dag, krävde minutiösa förberedelser. Maja skulle vara precis lagom trött (dvs inte nära sammanbrott, då blev det ingen sömn alls utan två timmars hysteriskt gråt bland talltopparna i Hedgärdessjöns sköna omgivningar) men nyammad (ammade varje timma, i bästa fall varannan mitt på dagen när hon hade sin enda längre sovperiod) och absolut inte bajsnödig (frekvens: varannan timma, mängd: som ett gotlandsruss), och sen var det det här med att sjala upp henne utan spegel på en lerig gudsförgäten parkering vid KSK stugan.

Att träna hund med en bebis harmoniskt sovandes i vagn var mao helt helt helt uteslutet. Babysitter hatade hon, surprice, också – om man inte vickade på den konstant vill säga. Men tro mig – och ja, jag har faktiskt provat – så blir det ganska ineffektiv hundträning när man måste vicka med en fot konstant på en babysitter och samtidigt få ut någonting alls av timmen man hyrt inomhushallen för sin jättegenerösa mammapeng.


Finlandsresan bar frukt 🙂 Gaffa undrar varför inte alla människor som jobbar på hela kliniken kommer och pussas med henne?

 22 april tittade dom ut – det blev 6 kamikazees och en gummigiraff 

Mamma och BebisTuva ♥

Men sjal då, tänker ni? Ja absolut. Been there, done that too. Så sjukt opraktiskt att träna hund med en unge i sjal, som förvisso är mer nöjd än när hon är i babysittern, men som är konstant i vägen och du ser absolut ingenting – varken framför dig eller åt sidorna. När du skall sätta ut koner eller apporter får du knäböja och placera ut dem i blindo medan bebisen skriker argt för att du bytt position (Majas uppfattning om att åka bärsjal var att jag skulle stå rakt uppochned och på sin höjd vagga lite åt sidorna) Det lika kvalitativt som att träna fritt följ och kedjor som synskadad.

Jag fortsatte emellertid att gå kurs för Mona Kjernholm tillsammans med barnhatande hundnördar. Maja var jag tvungen att ha med mig eftersom hon ammade varje timme dygnet runt de första tio månaderna och vägrade allt vad välling och ersättning hette. Behöver du en flaska till ditt barn? Vi har ett helt oanvänt museum i skafferiet. Säg ett märke på flaska så har vi den i vår samling.

På hundkurserna fick jag sitta med Maja som åt konstgräs och hundgodis 95% av tiden, och resterande procent fick jag försöka träna två ouppvärmda hundar som ätit magic mushrooms, där jag – i min önskan om att få avancera med de nya momenten – släppte igenom alldeles för mycket av detaljer och framförallt krav på stadga, som legat mig i fatet ända sedan dess.

Med facit i hand, så mycket jag som fått reparera nu under hela hösten – nej, det var inte värt det. All hundträning är inte bra hundträning och med mina förutsättningar skulle jag skippat hundträningen helt och hållet. När Maja började äta vanlig mat och jag kunde vara ifrån henne mer än någon timma, var det dags att göra en besiktning och genomkoll av läget – och det visade sig att jag hade två tjackpundarhundar helt utan stadga som fått träna under crappiga omständigheter i nästan ett helt års tid. Att starta någon tävling i höst var så långt ifrån verkligheten man kan komma. Baileys kunde inte se en kon utan att gråta argt i tio minuter för att han inte fick springa dit.


Mor och dotter patrullerar området 🙂

Nej nu så här i efterhand förstår jag inte varför det var så himla viktigt att klamra sig fast vid sitt ”gamla” liv, istället för att anamma sitt nya. Jag började träna igen väldigt snart efter förlossningen – det innebar att jag fick boka in mig på grit eller nåt tabatapass som bara var 30 minuter, köra som en biltjuv dit och hem, och så gick Mikael desperat runt med Maja som skrek konstant hela tiden trots att han provade varenda flaska i vår utställning tills jag kom hem igen. (Bröstpump då, kommer ni säga nu. Ja, vi har en jättedyr bröstpump. Nej, Maja ville inte ha.)

”De har så konstiga hundbäddar i Sverige.”

Vi har också fått revidera våran uppfattning totalt om hur mycket husrenovering, altanbyggning och målning man hinner med när det regnar en hel sommar. Vi slet, slet och slet – i 6 veckor. Varför var vi inte ”bara” lediga och njöt av tiden med Maja och vovvarna? Nu är det sista som återstår av huset källaren och där kommer vi inte lyfta ett finger utan lägga allt på totalentrepenad. Nu är vår slit och strävan slut, efter nio års renoverande på fritiden – alla kvällar, alla helger. Its like the end of an era, som Rachel säger i Vänner.

Hittills låter väl denna årssummering som världens crappigaste år 😉 Men nej, det har varit mitt bästa år någonsin och jag är glad att vi tvingats ändra så mycket på oss och att livet med Maja gett oss så många insikter. Nu är vi mycket klokare, mycket mera samkörda och ja, jag tror faktiskt både jag och Mikael har blivit bättre som människor också.

Och vovvarna har det nog egentligen inte gått någon nöd på – de älskar att vara ute i trädgården och kunna gå ut och in som de vill under vår och sommar. De gillar Maja och är grymma nannydogs. Och första halvan av 2017 fick de så mycket konskick, apporter, godisregn och rutskick med vaga kriterier att de nog fortfarande är uppfyllda av det 😛 Men i fortsättningen kommer tonvikten ligga på kvalitet och inte kvantitet i hundträningen.


Hjälpsam kennelflicka ♥

Men till sist, innan jag släpper er lös bland mina favoritbilder från 2017 – vi får ju inte glömma våren och sommaren med Gaffa och våra Kamikazepiloter! ♥ Bästa, bästa Gaffa som smälte in hur smidigt som helst i vår familj och bästa bästa kamikazepiloterna som tog sig an världen på stadiga tassar – och har fortsatt att göra det. Ja jag ber om ursäkt i förväg – men merparten av bilderna i denna bildkrönika är på Gaffabebisar. Tycker ni de är hemskt fula får ni börja scrolla fort nu 😉


Gaffa älskade den här kanintransportburen. Här gick hon ofta in och tyckte att barnen kunde komma och dia henne. På tre kvadratcentimeter. Finns det hjärterum… 😉


Ja, tillräckligt med mat fick Kamikazekorvarna iallfall. Trots att deras mamma var fan av compact living.


Bebis Tuva ♥


Bebis Kygo ♥ 

 På utflykt till Rosendal under försommarens finaste dagar ♥

Emo-Cleo 😛

Tidig trappträning…så mycket som de skuttade i alla våra trappor kommer väl de röntgas med E-höfter allihop 😛


Bebis Hector på äventyr ♥


Busiga Bebis-Basse ♥


Finaste trion ♥


Mormor ville bara leka och leka och leka…


Rough love 😉


Träningsdag på Göteborgs Hundarena 🙂


Majas ettårs-klängighetsperiod var i högform under träningsdagen. Första och enda gången hon varit rädd för främlingar. Skönt att den bara varade ett par veckor 😛


Maskrosbarnen gjorde röntgen och MH under hösten – båda med fina resultat 🙂


Dandi ♥


Myra ♥

I november hade vi lydnadshelg för Mona Kjernholm 🙂

 Göteborgstjejen Tuva var lika glad och go som Glenn 😉


Grymmaste valpköparna och grymmaste kennelkläderna! 😀


Snygg-Dandi i fin form!


Karin och Bacon var väl grundtränade och samspelta.


Hector och Linn hade med sig en tegelsten ända från Uppsala…! 😛


Basse i sitt tjusiga kennelhalsband 🙂

Baileys fyllde nio år med stor entusiasm – och Humla var traumatiserad kalasgäst som vanligt 😉

Vår galna nioåriga valp ♥ Kommer du någonsin att bliva stur?

Årets julkortsfotografering blev magisk som vanligt…

♥♥♥

Det var allt från Året 2017 i bilder! Jag ser fram emot att följa alla blondietalesare och planera roliga träningsträffar under 2018. Vi har dessutom en kull planerad – den tilltänkte pojkvännen annonseras inom kort, och röntgen och mentalitetsutvärdering av kamikazees, antagligen träningsdagar för Maria Brandel och mycket mycket mer….2018 – bring it on! 😀